Det går lite trögt..

Med bloggandet...Mitt liv är så innehållsrikt och händelsefyllt just nu så jag hinner faktiskt inte skriva....hehehehe...Nej, ibland vill det sig inte bara...

M har haft skolavslutning i fredags och idag började han på Sundstalägret. Det är under 4 dagar. När jag åkte dit med han i morse var han på bra humör men när vi kom dit var det en massa folk och vi fick leta upp hans grupp. Där stod vi och frös för det var kallt och duggade lite lätt. Plötsligt började han gråta och gömma sig i min armhåla. "Jag vill inte vara här" Hulkade han fram. Jag är inte van sånna här situationer, jag vet inte riktigt hur man ska tackla dem. M brukar alltid vara kavat och framåt och säker på sig själv. En enda gång har han gråtit när jag lämnade han på dagis.
"Jag vill inte vara här, jag känner inte nån" Fick jag till svar på mitt varför. Han börjar bli stor. Det har betydelse om han känner någon, han vill ha tryggheten i att känna någon. Det har inte varit viktigt förrut. Då har han hoppat in i leken tillsammans med okända barn och bara tagit sig själv för given som en i gruppen.
"Nej, du känner ingen nu, men du kommer lära känna dem" försökte jag. "Du får prova. om det blir jätte jobbigt får du be att ledarna ringer hem så hämtar vi dig"
Han ville i.a.f inte, men eftersom han är en väldigt medgörlig 7, snart 8, åring så gick han med de andra in i badhuset.

Där står jag och vet inte om jag gör rätt eller fel....Jag vet ju att han brukar tycka sånna här saker är roligt....Men jag känner mig som en svikare som tvingar in honom i något han säger att han inte vill. Jag förstår att han känner sig skräckslagen inför alla nya barn och vuxna. Men jag kan ju samtidigt inte skydda honom och vara med i alla skrämmande situationer i livet. Fast jag kanske ska vara det när han är 7, snart 8, år ???
Sen utgår jag förstås från mig själv och hur jag var i hans ålder.... Och jag var ganska kavat och modig... Jag kommer ihåg att vissa saker var skrämmande, men att jag ändå ville anta utmaningen eftersom jag tyckte om känslan av att vara stor och modig. (Sen har jag blivit fegare med åren....Fast det är nog mest för att jag inte utsätter mig för några utmaningar nu för tiden...)
Det är väl det jag vill att M ska känna - stoltheten över sig själv och vad han klarar av. För han är en duktig pojk som jag är jätte stolt över!

Snart är det dags att hämta hem honom och jag hoppas att det har gått bra och att han inte är jätte besviken på mig.