Börjat jobba igen

Det kändes riktigt bra att gå till jobbet. Kände mig stark och inte så yr och vimsig längre. Allt gick bra ända tills jag skulle äta lunch. Det gick inte....Jag spydde upp maten. Det blir så stressigt. Jobbprat och surr runtomkring. Sa senare att jag måste nog sätta mig på vårt kontor i fortsättningen. Det är tråkigt att inte sitta med de andra men jag måste ju få i mig något. Vet inte om det kommer hjälpa. Känner bara mer och mer att jag måste ta mig därifrån. Jag måste komma på en annan utväg.

I helgen har vi haft besök. Emmelie, mitt kusinbarn och Carina, Hans systerdotter med pojkvän och kompis. Alla 19 år. Det är mysigt när de är här och det är roligt för barnen att få känna att de har lite släkt iaf. Den är ju inte så stor här. Bara vi och mamma.

Just nu maler det i mig. Jag måste prata med en person, men det är så svårt. Det håller snart inte. Måste få sagt det jag vill säga. Jag måste det. Kan inte äta mig ur det...Måste få ut det...Tänker på det varje dag. Radar upp orden si, radar upp dem så....Det låter bra i mitt huvud, men tyvärr vet jag hur det mottages. Det är svårt att prata med en mur av gammalt skräp. Jag menar inte att personen är en mur av skräp, utan det är det som står i mellan. Det är svårt att snirkla sig fram på minerad mark. Det är svårt att förstå att det går att misstolka det jag säger som egentligen menar väl...Ändå vet jag att det blir så...Jag har vart där så många gånger. Och jag är försiktig väldigt försiktig...Jag är bara trött på att vara försiktig...Jag skulle behöva vara burdus, jag skulle behöva ryta....Men jag kan inte....Dessutom tror jag det blir värre då...

Får fundera på det....Det är jag bra på...Att fundera...

Det går framåt..

Ibland blir jag lite stressad över att ha en offentlig blogg. Jag vet inte vem som läser, men ni vet vad jag tänker, känner, mår....Jag gillar att skriva och jag gillar att någon läser...Men ibland känns det som "alla" på Orrholmen vet allt om mig....Fast så många är det ju inte som läser förstås. Jag försöker lista ut på IP numrena men det är ju helt omöjligt....Mina arbetskamrater har inte fått min bloggadress. Nu vet jag inte om någon har den ändå, men det skulle kännas jobbigt om de läste men inte sa något. Varför bloggar du då?! Kan ju ni fråga er. Vet inte. Jag har ett behov att uttrycka mig skriftligt. Mitt skriftspråk är rikare än mitt muntliga. Vet inte varför. Så har det alltid varit...Ja, kanske inte de första 8 åren....
Fast jag läser en del bloggar ganska ofta utan att lämna kommentarer. Jag förstår er så väl....

Jag har sjukskrivit mig resten av veckan i samråd med min chef. Väntar just nu på samtal från Torsby. Behöver ett sjukintyg. Annars måste jag ta semester och det känns det ju inte precis som jag har.

Det är underbart att äta mat igen. Igår gjorde jag plommonspäckad fläskkarré. Det blev jättegott och barnen åt som tokiga. T.o.m LilleW som helst vill ha spaggettibulle dvs pasta och mamma scans köttbullar. Det har tyvärr blivit allt för mycket helfabrikat det senaste halvåret eftersom det varit som det varit. Så vill jag inte ha det. Jag vill att barnen ska få hemmagjord mat. Tyvärr gillar de mammascans köttbullar bättre än mina men jag tänker bojkotta färdigköpt så småningom så de får vänja om sig. De åt knappt någon burkmat när de var små, nästan bara hemlagat. Så ska det bli igen. Jajamensan.....

Nu har Torsby ringt upp och förhoppningsvis får jag en sjukskrivning veckan ut. Det börjar kännas bättre i alla fall och det är skönt. Kanske jag kan få leva som en normal människa ett tag. Jag vill så gärna börja träna, men när jag inte fick i mig någon mat så kändes det för jobbigt.
Jag ser ljuset i tunneln...Och krånglar det denna gången också så ska jag ju inte behöva vänta så länge igen.....

Tror jag ska fira med att köpa mig något nytt att ha på mig. Har rensat ut en säck med för stora kläder ur garderoben. Sparade de byxor som jag hade på mig när jag åkte till Torsby, dagen innan operationen. Då hade jag gått ner 10 kg, så de var lite för stora...Nu är de jättestora! Jag har minskat 27 cm i midjan. Tjohooooo!

Solen skiner idag och jag ska nog ge mig ut på en prommis sen när Hans kommer hem. M är hemma och är sjuk, så jag vill inte lämna honom ensam för länge.

Torsby= vänta, vänta, vänta

Jag skulle ju som sagt in kl.8 på morgon och var där i god tid. Och in kom jag fick lägga mig på britsen och så började eländet igen när de skulle sätta nålen. Först försökte en sköterska 3 gånger. Sen kom nästa. Tillslut satt 2 stycken med varsin arm..Men inte ville mina vener visa sig. Dr.Hoffman blev stressad och var tvungen att gå vidare till nästa operation. Jag bara kände suck! "Vi ska göra det under dagen" blev det sagt sen. Jag skulle ligga under infravärme, med värmedyner över armarna ett tag för att se om det gick bättre att sätta nål då. Ringde Hans och grinade.

Det slår aldrig fel. Varenda förbannade gång jag är där får jag vänta. Nästa gång kan någon vänta på mig istället....Min tid är också dyrbar!

Efter värmebehandlingen gick det att sätta en nål. Sen fick jag vänta, vänta, vänta....Kl.13.40 fick jag komma in. 14 var jag vaken och färdig igen. Det går ju snabbt så varför är det just jag som ska vänta på timlånga operationer...Grrrrr!

Fick stiga upp och klä på mig. Fick smörgås och kaffe. Ringde Hans som kom upp. Hoffman var upptagen så jag fick prata med assisterande läkare. Han sa att de bokat in mig om 6 veckor igen, för att kolla hur det var och ev göra en ny sprägning om det behövdes. DET var ju bra iaf. Då ska jag åka upp inlindad i vetekudden tror jag...

På vägen hem började jag må illa och när vi kom hem var jag tvungen att lägga mig. Sov ett par timmar. Hade ont i bröstet. Orkade inte försöka äta något.

Idag skulle jag gå till jobbet var det meningen men jag mådde illa i morse också och ont. Ringde och sjukskrev mig. La mig och sov ett par timmar och det var trögt att gå upp. Fick i mig ett hårt bröd med leverpastej. Ringde Torsby för att få sjukintyg. Nu väntar jag på att Hoffman ska ringa upp....Inget är som väntans tider.

Har ätit lite av en köttgryta som mamma hade med hit igår. Det var gott med mat. Riktig mat.

Nedräkning

Imorgon kl.8.00 är det dags för ballongsprägning. Hoppas det håller sig längre och hoppas att jag får komma in rätt tid...Och hoppas operationsteamet är pigga och alerta fast det är måndag morgon....

Sen ska jag äta lunch. MAT....

Kram.......

Något färgglatt var det...

Åkte till mamma och lämnade LilleW idag så vi ska få vila oss lite från hans 3-års trots. På vägen hem åkte jag in på Bergvik för att kolla om det fanns en klipptid. Var så trött på de torra stripor jag har kvar....Fick en tid 2 timmar senare så jag gick i affärer. Hittade ett par jeans, en tröja och ett bälte. Tänk er det! Jag har inte använt bälte sen jag vet inte när..100 år sen eller så...Men nu när byxorna blir för stora så är det bra att ha. Och inte behövde jag köpa det största som fanns heller...Det är svårt att veta vilken storlek som är rätt. Jag siktar alltid in mig på det som är störst. Men nu är det för stort. UNDERBART!!!!!

Klippte mig kort. Det är skönt att bli av med håret. Det ser bättre ut nu. Nya hårstrån är på väg tillbaka. Det verkar som allt hår på huvudet ska bytas ut. Raka ben och under armar får jag fortfarande göra...Annars hade det varit trevligt att slippa...Och ögonbrynen måste fortfarande ansas....Jag är inget bra på det. Föredrar att leja bort det...

När jag kom hem tog H, M och jag en prommenad till Café August och fikade. Det har varit en härlig höstdag idag.

Idag är en annan dag...

Jag bad M och H att tända lite ljus igår kväll medan jag badade LilleW. De gjorde dom....Sen kommer M in i badrummet och undrar varför de skulle göra mysigt när det ändå inte var något bra på tv:n....Dagens ungdom! hehe...
Sen la jag mig i soffan med min Norrbottensfilt som mormor vävt. Tittade på nyheterna och insåg att jag har det bra. Att jag ska vara glad som är född här och inte i något katastrof drabbat land eller ett land i krig ...Att mina barn är friska, att jag själv är frisk med skavanker som går att rätta till, att H är frisk. Det finns mycket att vara tacksam för.

Idag skiner solen, allt känns bättre.

Köp något färgglatt

Varför gå och sörja och på bekymmer dra
Nej, nu så ska vi börja med solskenssångerna
Varför går du bara och verka arg och sur
Nej släpp nu loss och följ med oss och sjung i munter dur

Öppna ditt fönster släpp in lite sol
Glöm den snö som föll i fjol
Tänk på rosor och viol
Lätta din sin och tag livet glatt
Så får Du lyckan säkert fatt

Låt ej sorg och bekymmer få trycka Dej
Utan tag några blommor och smycka Dej
Och tag och öppna Ditt fönster släpp in lite sol
Ta en minut och titta uuuuut....

Guuuuuud vad glad man blir av att titta ut....Regn och kallt och mörkt....

Jag måste ha retat gudarna
måste gjort nåt fel
för jag har bara regn hos mig...

Nej, nu får jag faktiskt ge mig! Börjar låta som en obstinat tonåring...

Ryck upp dig! Köp något färgglatt!!! (citat Jonas Gardell)

Kram på er! Jag håller på och rycker upp mig nu...Ska se Bolibompa med LilleW. Tända lite ljus, tänka på något färgglatt jag kan köpa....En palett kanske...

Förresten...

Så värkte jag fram barnen också.....

Rätt ska vara rätt....

As time goes bye

Nu är det 4 dagar kvar till ballongsprägningen. Jag har sjukskrivit mig den här veckan. Undrar vad de tänker på jobbet....Ja, just nu är det väl bara bra när vi anses vara för många på morgonen. Ingen tackar mig heller för att jag går där och halvfungerar.

Jag känner mig sån, halvfärdig och halvfungerande. Så less på att ha det så här. VARFÖR???
Det känns orättvist! Jag vill ju inget annat än bli en normal människa.....Inget få vara enkelt, inget får vara gratis allt ska värkas fram....

Fast ibland känner jag mig lyckligt lottad. Inte just vad det gäller gastric bypassen men annat. Men nu är jag låg och när jag tänker på det just nu känner jag mig inte särskilt gynnad i livet...Förrutom barnen då...Annars tycker jag mest jag fått arbeta och slita för att få något enkelt och gratis...haha...

Nej, jag drar något gammalt över mig istället för att förpesta internet med självömkan....

Over and out...

Oktober

Den 1 oktober 2006 gjorde vi en utflykt med vår splitter nya bil till Säffle marten. Det var en söndag och inte så mycket kvar av marknaden. Jag var gravid i v.39. Vi parkerade vid biblioteket och gick för att vandra runt lite. De första människor vi möter var två tjejer ganska lika varandra, den ena drar en vagn med ett barn i 3 års åldern. Vi stannar upp alla tre och stirrar häpet på varandra. "Men är det inte Berit!?" Säger de och jag lite tvekande: "är det Anna och Karin?!" Och så var det ju. Har inte sett mina barndomskamrater på 30 år men det är klart jag kände igen dem. Karin var också gravid och väntade barnet i november. Vi pratade lite, det var så roligt och se dem. Men de hade ett otåligt barn med sig precis som jag. M var inte alls sugen på att stå och lyssna på mina barndomshistorier. Vi gick runt i Säffle och jag kände mig lite smått nostalgisk. Hade känningar av knytet i magen...Som jag redan visste var en liten William...

Träffade på Anna och Karin flera gånger, Säffle är inte stort, så vi fick prata lite då i.a.f. Sa att vi måste höras...Fast det har vi förstås inte gjort....

På natten mot måndagen kände jag att något var på gång. Jag räknade minuter mellan värkar och tillslut väckte jag Hans och sa att mini var på väg. Vi ringde mamma så hon fick komma och hämta Marius. Hans ringde BB och sa att vi var på väg in snart.

Jag minns att jag kände mig trygg och stark. Inte alls som när jag skulle få M, då jag knappt fatta vad som var på gång...

Vi kom in på BB vid 7 tiden. Vid tiotiden fick jag akupunktur och lustgas. Min vän lustgasen! Den här gången tog jag emot värkarna mötte dem och red ut dem. När jag skulle få M försökte jag mer komma ifrån det hela...

Efter ett blev jag tappad eftersom jag inte kunde kissa. Direkt började krystvärkarna. Det gick fort som sjutton och barnmorskan försökte hejda mig....Kl. 13.33 kom han ut. Vår lille skruttfis som fyller 3 år imorgon.

Nu när jag ser bilden och då när han låg på min mage alldelens nyfödd så tycker jag det är ett mirakel. Att det kan komma ut en helt färdig liten människa med en egen personlighet...Och någonstans mitt i allt så ser jag bitar av mig själv och av Hans....Och jag kan se min pappa och t.o.m min mormor i han och ändå är han sig själv.

När M såg sin lillebror så lyste kärleken i hans ögon. Han är en otrolig pojk och har inte varit svartsjuk en dag. Svartsjukan står lillebror för.

Hur skit den än är emellanåt så är jag i.a.f rik och lycklig som har mina söner....Särskilt nu...När de sover....