Livet med en blå hink...

Jag är ganska trött på att titta ner i den där hinken....Ganska var ju väldigt snällt sagt..Jag är så trött som det går att bli...Jag är så trött på hinken och på mig själv...Jag känner mig som en glädjedödare och tråkmåns....
En granne sa igår: "men du skrattar idag iallafall"...Då tänkte jag: Skrattar inte jag?...Nej, det gör jag kanske inte....småler och spottar.....
Vi bor i lägenhet och utanför porten har vi skaffat bord och stolar där vi brukar sitta med grannarna medan vi "rastar" barnen. Det är jätte trevligt....Fast nu som sagt så är jag ju mer ofrivilligt fäst vid hinken...Jag orkar inte sitta där ute fast jag också vill vara med....Efter ett tag känner jag hur det börjar svajja och det går en hiss i min kropp... Där sitter jag i min egen bubbla och känner mig som en riktig TRÅKMÅNS. Som tillslut måste gå in och spy slem, ulka och ha sig...Vill bara dra något gammalt över mig.

Igår var en riktigt jobbig dag. På kvällen var H med M på klassfotboll och jag skulle lägga LilleW. Han ville att jag skulle ligga brevid honom. Men jag kunde inte ligga mot honom eftersom jag var tvungen att spotta i hinken hela tiden.....Det blev tillslut för mycket för Berit....När de andra kom hem satt jag och stor tjöt...För att jag inte ens kan ligga en stund hos mitt barn, för att jag inte orkar något och för att det känns som jag förstör för alla andra. Jag vill också vara glad och rolig och skämta, men jag orkar bara spy i en hink....

Herre Gud, vad synd det är om mig..... Jag tycker inte om det heller....Jag tycker inte om att tycka synd om mig själv...Jag tycker att jag ska rycka upp mig och ta mig i kragen och allt vad det heter...men så är det mycket lättare att falla ner på kudden igen....Sova är ett skönt tillstånd. Men vakna är värre...Då börjar det igen...

Det är en vecka kvar tills stenten ska ut. Jag hoppas det är den som skapar hela eländet..Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till...

Här kommer ett inlägg

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig......Men kanske det är bra....

Innan operationen hade jag tänkt mig att jag skulle få 5 dagars konvalescens i Torsby. Läsa en bok och prommenera i korridoren och få vila upp mig från stressen här hemma. Vet inte om jag tänkte bort själva operationen...

När jag kom hem skulle jag ta hand om mig själv hela dagarna medan resten av familjen var på jobb, skola och dagis..... Jag längtade väldigt mycket efter tid för mig själv... Jag skulle göra veckomatsedlar, gå ut och gå varje dag, kanske till och med börja träna styrka så smått....

Så blev H arbetslös och önskan om ensamhet gick i stöpet.... Men jag tänkte förbi det och att jag ändå skulle försöka mig på att ta hand om mig själv....

Sen blev det som det blev.... 3 veckor nästan på sjukhus botade mig från ensamhetsbehovet. Jag är nästan tacksam för att H är arbetslös. Annars hade han inte kunnat komma och hälsa på mig på sjukhuset. Och nu, när jag är hemma...Jag hade aldrig klarat mig själv. Få iväg M till skola och LilleW till dagis. Jag är ju inte människa på morgonen.
Jag kan inte lyfta LilleW, nångång men inte flera gånger om dagen. Jag kan inte gå ut med han själv eftersom jag inte vet vad han tar sig för. Sätter han sig på tvären kan jag ju inte bara bära hem han.

Jag som var ett kontrollfreak har inte pejl på något...Jodå, det har jag...Men H har det också och jag behöver inte påminna. Han fixar matsäck när det är utedag. Gympapåsen är i ordning. Fotbollstider under kontroll. Tvättmaskinen går varje dag, kläderna plockas in i garderoben (fast DET skötte han förr med).... Och jag hinner inte med....Han är ute och leker med barnen....Jag tycker han är helt enastående.....Önskar bara att jag orkade avlasta honom....Jag klarar åtminstone av att laga mat....Även om det inte är det mest kulinariska...Det kommer väl...
Förhoppningsvis ska H åka ut och fiska i helgen och LilleW får åka till mormor.

Jag har pratat med Dr.Hoffman om mina jobbiga förmiddagar. Om allt slem som ska ut...Men det finns inget att göra, bara härda ut och hoppas det blir bättre när stenten är borttagen. Det hoppas jag verkligen annars vet jag inte hur jag någonsin ska klara av ett normalt liv. Har i.a.f sen några dagar kännt mig lite klarare i huvudet och lite mer som mig själv. Det är bara kroppen som inte är med. När jag ska gå upp för trappan känns det som musklerna runt knäna är helt borta. Mycket skum känsla....Att kroppen kan förfalla så på 3 veckor.

Igår kom ett blombud. Det var blommor från jobbet. Det var gulligt av dem! Jag inte är bortglömd.....Själv känner jag att jobbet känns som ett avlägset kapitel...Igår när jag satt ute lite efter min prommenad så kom tjejen som städar trapporna....Då började jag fundera på om jag kanske skulle bli trappstäderska istället...

Nej, nu ska jag hänga en tvätt innan H kommer hem från affären....

Giv mig styrka

Om jag hade vetat vad jag vet idag vet jag inte om jag verkligen skulle ha gått igenom detta..... Det är en kamp varje dag och jag längtar efter att bli mig själv igen. Jag är så seeeeeeeeeeg. Halva eller t.o.m hela förmiddagen går åt till att bli människa. Jag hostar och spyr slem, rapar och ulkar och det är inte alls trevligt... Får i mig frukosten ganska bra. Försöker ta det lugnt och smälta maten om man nu smälter filmjölk och juice...Jag vill ju inte spy upp den lilla näring jag får i mig.
Borsta tänderna är heller ingen hit...Borsta, spy slem, borsta, spy slem....Vad tröttsamt det är.

Jag är iaf hemma, hemma hos min man, mina barn, min lägenhet, min säng......Det är skönt. Fram på eftermiddagen börjar jag piggna till och på kvällen är jag nästan mitt forna jag, fast fortfarande seg och trög....

Jag har börjat så smått med puremat, klarar inte av sopporna. Jag mår illa bara jag ser ett recept....
Jag fryser också, ganska mycket. Nog för att jag alltid varit lite halvfrusen på kvällarna, men nu är det värre...

Något positivt är att jag gått ner 16 kg sen jag började med Modifast. Fast konstigt nog känns inte det där med viktnedgången lika viktig längre....Elller det är klart att det är viktigt annars vore det ju riktigt onödigt att gå igenom allt detta....Men det är inte så viktigt att det går fort. Jag vill hellre bli mig själv. Jag vill bli glada och pigga Berit....Iof brukar jag ju alltid gnälla på att jag är trött...Men jag brukar iaf vara gladare....Och inte så seg....

Hemma men ändå inte....

Igår efter 18 dagar i Torsby blev jag äntligen utskriven.

I onsdags fick jag en ny stent som ska sitta i 4 veckor. Jag hoppades få åka hem på torsdagen men nej...De ville vara på den säkra sidan. Jag fick iaf börja dricka igen och äta soppa. På fredagsmorgonens rond visste de inte ännu om jag skulle få åka hem. Dr Hoffman skulle fatta det beslutet och han var väl upptagen av operationer.

Vid 12-tiden hade jag gett upp och förberedde mig på ytterligare en sjukhusnatt. Dessutom hade LilleW fått magsjuka hemma. Vi hade bestämt att jag skulle åka hem till mamma och bo där om jag nu skulle få lämna sjukhuset.

Kl.13.30 kom underläkaren och sa att jag får åka hem. Fick en massa papper och receptförteckning. Ska tillbaka den 3 juni och ta bort stenten.

Mamma kom och hämta mig och vi åkte först till apoteket. Panodil, antibiotika och medicin mot biverkningar av antibiotikan...

Här hos mamma var M så jag har iaf ett barn i närheten. LilleW är inte alls bra och det känns inte bra att inte vara där hos honom. Varför tar det aldrig slut på eländet?! Jag är faktiskt en ganska snäll människa som inte gör mycket ont....Suck! Genom prövningen blir man stark....eller...

På förmiddagen satt jag ett tag på altanen i solen. Men det blåser väldigt. På eftermiddagen tog jag och M en prommenad till en backe full med vitsippor här i närheten. Det är så fint med vitsippor. Men det blåste kallt. Jag känner mig ganska frusen.

Mamma har stått hela förmiddagen och gjort soppor till mig. Fick fisksoppa till lunch och det var gott. Ikväll blev det fänkålsoppa och det var heller inte dumt.

Nu ska jag se om jag får titta på Robinson....

Bakslag.....

Säg den lycka som varar för evigt.....Eller varför skulle det vara bra nu...Tillåt mig deppa!...

Fortfarande feberfri. Stenten togs bort igår eftermiddag utan besvär. Låg här och väntade på att få komma till röntgen för att få veta om det var någon läcka kvar...Men nej, det blev uppskjutet till idag kl. 10.30. Så ingen dryck bara dropp...
Var in på röntgen idag då. Fick dricka kontrastvätska. Så tillbaka till avdelningen. Kl 13.30 skulle jag ner igen, samma procedur. Upp igen och tillbaka igen efter en halvtimme..Samma procedur igen och så skulle det vara färdigt. Väntade och väntade på svar...Började ana oråd.

Kl.17.30 kom sköterskan och sa att det syntes fortfarande en läcka och att jag skulle fortsätta att inte dricka till imorgon. Då ska nya prover tas. Jag börjar bli så less.

H var här idag och vi började hoppas på att jag skulle få komma hem imorgon, för det skulle jag om inte denna lucka var där. Suck... Jag ska sluta att hoppas...

Vet inte vad som händer, vad de gör med dena läcka....Den har väl knappast läkt till imorgon.

Mamma var här igår och hade med sig färskpressade apelsiner och en annan dryck hon gjort av äpple och päron...Jag har längtat så efter att få smaka...Men det sker väl aldrig...

Just nu är jag låg och det är jobbigt att försöka vara positiv. Men, men jag får väl vara tacksam att de är noggranna och inte bara släpper hem mig utan att veta..Det hjälper dock inte, det känns som mitt liv aldrig börjar...Mitt nya alltså...eller kanske det är sjukhuslivet som är mitt nya...NEJ, jädrar i min låda det är det inte! Snart är det bra, snart måste det vara bra........

FEBERFRI!!!!!!!

Trodde inte det var sant i morse när sköterskan sa att jag hade 37,2! Det var som att vinna en tipsvinst!

H och barnen kom och det var så gott att se dem igen alla tre! M har bestämt att jag ska komma hem senast onsdag för "ett sånt litet problem kan inte ta så lång tid!!!!" Han är bestämd han.

Sänkan är fortfarande förhöjd. Hoppas febern håller sig borta även i morgon.

Jag blir ganska trött efter att jag ätit så jag brukar lägga mig ner en stund och lura. Sen är det segt att ta sig upp igen...Gud vad sömnigt det är. Efter lunch vilan, när det närmade sig kaffet gick jag ut i dagrummet och satte mig. Där blev jag sittandes i nästan 2 timmar. Det var en väldig ventilation där så jag blev så frusen att jag var tvungen att sätta på mig en extra tröja + filt...Trodde aldrig jag skulle få upp värmen igen.
Fick middagssoppan som var rätt okej vad det nu var...Efterrätt var yoghurt som smakade ännu bättre. Efteråt var jag toktrött.....Fick tvinga mig upp efter kl 19 eftersom jag var tvungen in på datorn och anmäla barna till simskola i höst.

Nu sitter jag här och är liiiiiiite piggare....Sängen är lockande men natten blir så lång om jag lägger mig nu. Ju närmare morgonen det blir destu ondare gör det i kroppen. Åh, vad jag längtar efter min egen säng! Min goooooooa säng.

Imorgon ska stenten bort så det blir väl till att vara fastande då.
Hoppas allt går bra!
Hoppas jag får åka hem mycket snart....

Det är en del som kommer tillbaka efter att ha åkt hem och fått smärtor. Och en del de springer omkring här i korridoren med sina droppställningar som om de inte har den minsta känning av operationen. Svisch kommer de in och svisch åker de hem. Så olika det kan vara....

38,7 grader på morgonen

Igår kom H och barnen. Mina ljuva, ljuva ljuveler. Vi åkte till hembyggdsgården som jag och mamma var på. Hans hade med fika till ett helt dagis..nästan...LilleW var på topp och pratade och sprang runt hela tiden. M var trött och låg på bänken som en annan tonåring. Han var på Valborgsfirande dagen innan. Jag tror att hela situationen är svår för han. Han vill att jag ska komma hem och förstår väl inte riktigt varför det inte går. Flera gånger tog han upp att jag hade ju sagt att det bara skulle ta 5 dagar...och undrade när jag kommer egentligen. Söndag? Men Onsdag iallafall?! Det är svårt att förklara, jag sa att jag vill mycket hellre vara tillsammans med dem, men operationen gick inte riktigt som den skulle och för säkerhets skull är det bättre jag är kvar på sjukhuset.
LilleW har gått över från mammig till pappig. Men det känns skönt.

Det har varit nyttigt för mig att se att de faktiskt klarar sig utan mig, att jag inte alltid måste vara där som spindeln i nätet och hålla reda på allt. Jag behöver inte hålla kontrollen. Det kanske är någon sorts mening med denna långdragna sjukhusvistelse....

Det gjordes en blododling på mig igår. En man från narkosen fick komma och ta den. Jag är verkligen snål på mitt blod. Jag ser hemsk ut på mina händer och armar efter alla stick...

På måndag ska stenten tas, hoppas det går lika bra som när de satte dit den. Jag är ganska slemmig och det slem som kommer upp luktar som något från avgrunden. Läkaren på ronden idag trodde det skulle bli bättre när stenten var borta. Hoppas jag med. Jag hoppas allt blir bra när stenten är borta... Jag vill hem till mitt liv.

Jag har funderat på om det inte fanns någon mer possitiv lassaretts visa än den om den stackars flickan...Då kom jag på:

Syster Jane vad du var
söt och fin
när du kom in till mig
och rulla upp gardin

Och när du tog min hand
då börja pulsen slå
att en man kan känna så....

Minns inte mer tyvärr!!! Herre Gud vilka texter det har skrivits genom åren....

Imorgon kommer mina solkskensputtar igen...