Never ending story...

Idag har vi varit på en tur till Torsby igen. Jag och Hans. Han är chaufför, stackaren..Men idag gick det riktigt snabbt..Undrar om de läst min gnäll blogg..Haha...
Skulle göra en gastroskopi och ev en ballongsprägning om det dragit ihop sig igen. Trodde inte det skulle behövas eftersom jag tycker det funkat förhållandevis bra...
Det var ju väldigt lyckliga att se mina svårstuckna armar igen...Men det gick bra efter ett fåtal försök. Jag försökte sitta och hålla mig varm så inte mina kärl skulle vara helt borta. Men inte är det lätt....

Medan de höll på att försöka sätta nål på mig så hann jag ju prata lite med Dr.Hoffman. Jag har känt som en liten bulle ovanför ärret och undrade vad det kunde vara.
"Jag har inte ont av det.." sa jag
" Du har inte ont av det, sa Hoffman när han klämde på min mage, än..."
"Så du menar att jag ska få?!" undrade jag
"Nej, det er inte obligatoriskt...,sa han, men jag er till 99% säker på att det er ett bråck..Men det får vi ta med en annan operation.."

Kul, kul..Ja jag svimmade inte av chock, hade redan misstänkt det...Men det blir en senare fråga. Har ju inte ont av det nu...

När jag vaknade upp ur narkosen var jag ballongsprängd igen. Det hade dragit ihop sig lite grand. Just nu mår jag lite halvtaskigt. Lite illa och det värker i bröstet. Gör ont när jag sväljer. Men det går ju över.
Ska bli kallad igen om 2 månader. Det känns skönt att de iaf inte släpper mig åt mitt öde...

Annars har julen varit lugn och skön. Jag börjar uppskatta den igen. Det är barnens förtjänst som är så förväntansfulla och pysselsugna..

Hade tänkt jag skulle fått ihop en årskrönika men det blir nog inte före nyår.

GOTT NYTT ÅR!

Älskade skitungar <3

Kalas var kul! Lite problem med ätandet men det löste sig tillslut.

Jobbade i måndagskväll, allt frid och fröjd. Duschade och gick och la mig när jag kom hem. Vaknade några gånger under natten och frös och svettades om vartannat...Orkade inte gå upp på toa....När väckarklockan ringde gick jag upp och tog febern. 39,5..Inte undra på att natten kändes konstig...Sjukskrev mig och var hemma tisdag och onsdag. Onsdag var jag feberfri men yr i skallen. Hade svårt att äta...Men lite uppstekt pite´palt gick ner tillslut. Inte den mest lättsmälta maten precis, konstigt att det funkade men inte mosad kokt potatis....För att en riktig pite´född kan inte motstå palt....Eller??

"Vet du hur man lättast tar dö på en Pitebo?"
"????"
" Man kast ut en palt på svagisen....."


Palt är ju en föredömlig rätt att äta också...För en viktopad....Särskilt med mycket smör till....Det där glaset med iskall mjölk måste jag däremot avstå eftersom jag inte kan dricka till maten och mjölk funkar inget vidare att dricka heller....
Med min paltdiet som varade i några dagar...fem för att vara exakt (1 palt om dagen) har jag gått ner 2 kg....Så påstå inte att det skulle vara fel med palt!!!!!

Idag började dagen med stress och irritationer inte bara från min sida. Försökte äta en smörgås innan jag gick till jobbet men den kom upp igen. På jobbet funkade inget. Kaffet, matlådan, clementinerna kom upp igen. Började känna mig orolig att förträgningen var på väg tillbaka. Som tur är har jag en tid den 29:e för gastroskopi. När jag kom hem försökte jag äta lite risgrynsgröt, men det var svårt. Ville sig liksom inte och det gjorde ont att svälja. LilleW satt vid bordet och åt en smörgås och tittade intresserat i ett reklamblad...Han var så söt så jag ville ta ett kort, men då började han pajasa sig och såg så kul ut att jag skrattade så jag nästan grät...DÅ! Då löste det sig i svalget och jag kunde äta igen.

Jag tar det som ett tecken att jag har gjort rätt som begärt att få gå ner till 80%. Mer tid med barnen. Mer skrattande av kärlek. Mer glädje. Mer liv och kanske ett och annat grått hår...

18 januari börjar jag jobba mindre och det känns så bra!

Imorgon ska jag byta däck på bilen...eller jag ska köra bilen till firman som byter däcken åt mig. Vi har dem magasinerade där. Mycket praktiskt. Är ledig så jag tänkte att jag skulle göra något med de små gangstrarna. Badhus kanske eller julgodis bak...Nånting får det bli...

Kram och kyss och hjärtligt tack sen...

Hoffmans Äventyr

Idag när jag och Hans lyssnade på melodikrysset fick jag veta att Hoffmans äventyr är ett klassiskt verk,,,Det tycker jag var roligt...Eller ett klassiskt värk kanske...hehe..

Vi är barnfria. Det små grynen är hos mormor. Jag undrar hur det går med dem. Mamma alltså och hennes sambo, Barnen har det säkert toppers....

Vi var på julbord på Plaza igår. Där träffades vi engång för snart 15 år sen...Heeeelt otroligt!!! Myckwet krångel har det runnit under broarna. Men det är nog vi som ska vara hur man än vrider på det....

Sitter nu och väntar på att få gå iväg till Anita och Stefans 40-års fest. Det är helt otroligt det också...Anita var bara 21 när jag träffade henne första gången, lilla gumman!..Det måste betyda att vi behöver ha ett 20-års jubileum så småningom....

Regntunga skyar...

Det är helt otroligt hur mycket det kan regna! Jag har jobbat ikväll. Det kändes inte alls bra att gå iväg i eftermiddags, men sen var det en otroligt bra kväll. Lugn, med tid över för lite extra omsorg. När det är så där lugnt så tror jag hela tiden att jag glömt någon och måste dubbel kolla och trippel kolla mitt schema.

Jag fick inte jobbet jag sökte. Synd för dem att de gjorde den tabben att inte anställa mig....Kändes lite tråkigt först, men sen tänkte jag att det är nog meningen att jag ska göra något annat. Det vill jag ju egentligen, om jag bara kunde komma på vad. Jag har iaf bestämt mig för att gå ner i tid, även fast vi inte vet om Hans jobb är varaktigt...Jag känner bara att jag går hela tiden och väntar på rätt tillfälle...Men rätt tillfälle kommer aldrig att komma, jag måste bestämma mig och det har jag gjort nu och det känns bra!

Nu är jag inne i ett kakbakar period. Jag har blivit otoligt förtjust i småkakor...Tyvärr opereras inte sånna lustar bort i Torsby. Jag har väl inte varit så mycket för småkakor förut men nu kan jag inte äta bullar. Mina fantastiskt goda kanelbullar smakar inte alls gott längre...Så det är väl därför jag gått över till kakor. Ja, jag kan inte äta så värst många...Men någon till kaffet är mumsigt....Eller också är det så att jag håller på att förvandlas till en tant...En tant som bakar sju sorters kakor och bjuder på kafferep och trugar folk att smaka alla sorter....Det gör mig faktiskt ingenting..Jag vill gärna ha kafferep och träffa andra tanter...eller gubbar eller mindre tantiga ungdomar..och prata lite skit..Men truga någon att äta tänker jag inte göra....

Nej, jag ska upp i ottan i morgon och jobba så nu blir det snart sängen...Natti!

Hoppsan vad tiden går...

Nu blev det en lugn stund över här hemma, tänkte jag skulle försöka skriva lite...Men jag börjar jobba om 45 minuter så....

Jag mår ganska bra. Det går ganska bra efter sista ballongsprägningen. På jobbet är det fortfarande svårt, men här hemma går det oftast bra. Det kommer nog aldrig fungera på jobbet. En halvtimmes rast räcker inte. Men jag misströstar inte. Jag ser ett ljus i tunneln.

Hans har fått jobb och bara vi vet att det blir varaktigt så tänker jag gå ner i arbetstid. Det känns inte bra att vara borta 10 timmar om dagen från barnen. Även om de trivs att vara på dagis och fritids....Men för min skull...

Jag har varit på intervju till jobbet jag sökte. Det kändes så där. Det är svårt att sitta och prata om vad jag tror mina kolleger tycker om mig, vad jag tror chefen skulle säga om mig och vad jag själv tycker om mig. Lugn, det är vad jag säkert kan säga att andra tycker att jag är.... I mig kan kaos bo...men ingen ser det....

Jag får många kommentarer av folk om min viktnedgång. Det är roligt. Det ger positiva kickar. Men jag börjar bli mer kritisk själv på mitt utseende. Jag gillar inte hänget...Gäddhänget är värst....Jag tittar mig oftare i spegeln, kollar hur jag ser ut innan jag går ut genom dörren. Det brydde jag mig inte om förr..Det var liksom hopplöst läge...

Det bara regnar och regnar, jag fryser redan vid tanken på att cykla omkring i kväll...Och mörkt är det redan...Men igår var solen framme och det var skönt att se att den finns där bakom allt det grå och mörka och trista....

Nej, nu måste jag byta om till "uniformen" och dra iväg.....

Tack ni som läser.

Börjat jobba igen

Det kändes riktigt bra att gå till jobbet. Kände mig stark och inte så yr och vimsig längre. Allt gick bra ända tills jag skulle äta lunch. Det gick inte....Jag spydde upp maten. Det blir så stressigt. Jobbprat och surr runtomkring. Sa senare att jag måste nog sätta mig på vårt kontor i fortsättningen. Det är tråkigt att inte sitta med de andra men jag måste ju få i mig något. Vet inte om det kommer hjälpa. Känner bara mer och mer att jag måste ta mig därifrån. Jag måste komma på en annan utväg.

I helgen har vi haft besök. Emmelie, mitt kusinbarn och Carina, Hans systerdotter med pojkvän och kompis. Alla 19 år. Det är mysigt när de är här och det är roligt för barnen att få känna att de har lite släkt iaf. Den är ju inte så stor här. Bara vi och mamma.

Just nu maler det i mig. Jag måste prata med en person, men det är så svårt. Det håller snart inte. Måste få sagt det jag vill säga. Jag måste det. Kan inte äta mig ur det...Måste få ut det...Tänker på det varje dag. Radar upp orden si, radar upp dem så....Det låter bra i mitt huvud, men tyvärr vet jag hur det mottages. Det är svårt att prata med en mur av gammalt skräp. Jag menar inte att personen är en mur av skräp, utan det är det som står i mellan. Det är svårt att snirkla sig fram på minerad mark. Det är svårt att förstå att det går att misstolka det jag säger som egentligen menar väl...Ändå vet jag att det blir så...Jag har vart där så många gånger. Och jag är försiktig väldigt försiktig...Jag är bara trött på att vara försiktig...Jag skulle behöva vara burdus, jag skulle behöva ryta....Men jag kan inte....Dessutom tror jag det blir värre då...

Får fundera på det....Det är jag bra på...Att fundera...

Det går framåt..

Ibland blir jag lite stressad över att ha en offentlig blogg. Jag vet inte vem som läser, men ni vet vad jag tänker, känner, mår....Jag gillar att skriva och jag gillar att någon läser...Men ibland känns det som "alla" på Orrholmen vet allt om mig....Fast så många är det ju inte som läser förstås. Jag försöker lista ut på IP numrena men det är ju helt omöjligt....Mina arbetskamrater har inte fått min bloggadress. Nu vet jag inte om någon har den ändå, men det skulle kännas jobbigt om de läste men inte sa något. Varför bloggar du då?! Kan ju ni fråga er. Vet inte. Jag har ett behov att uttrycka mig skriftligt. Mitt skriftspråk är rikare än mitt muntliga. Vet inte varför. Så har det alltid varit...Ja, kanske inte de första 8 åren....
Fast jag läser en del bloggar ganska ofta utan att lämna kommentarer. Jag förstår er så väl....

Jag har sjukskrivit mig resten av veckan i samråd med min chef. Väntar just nu på samtal från Torsby. Behöver ett sjukintyg. Annars måste jag ta semester och det känns det ju inte precis som jag har.

Det är underbart att äta mat igen. Igår gjorde jag plommonspäckad fläskkarré. Det blev jättegott och barnen åt som tokiga. T.o.m LilleW som helst vill ha spaggettibulle dvs pasta och mamma scans köttbullar. Det har tyvärr blivit allt för mycket helfabrikat det senaste halvåret eftersom det varit som det varit. Så vill jag inte ha det. Jag vill att barnen ska få hemmagjord mat. Tyvärr gillar de mammascans köttbullar bättre än mina men jag tänker bojkotta färdigköpt så småningom så de får vänja om sig. De åt knappt någon burkmat när de var små, nästan bara hemlagat. Så ska det bli igen. Jajamensan.....

Nu har Torsby ringt upp och förhoppningsvis får jag en sjukskrivning veckan ut. Det börjar kännas bättre i alla fall och det är skönt. Kanske jag kan få leva som en normal människa ett tag. Jag vill så gärna börja träna, men när jag inte fick i mig någon mat så kändes det för jobbigt.
Jag ser ljuset i tunneln...Och krånglar det denna gången också så ska jag ju inte behöva vänta så länge igen.....

Tror jag ska fira med att köpa mig något nytt att ha på mig. Har rensat ut en säck med för stora kläder ur garderoben. Sparade de byxor som jag hade på mig när jag åkte till Torsby, dagen innan operationen. Då hade jag gått ner 10 kg, så de var lite för stora...Nu är de jättestora! Jag har minskat 27 cm i midjan. Tjohooooo!

Solen skiner idag och jag ska nog ge mig ut på en prommis sen när Hans kommer hem. M är hemma och är sjuk, så jag vill inte lämna honom ensam för länge.

Torsby= vänta, vänta, vänta

Jag skulle ju som sagt in kl.8 på morgon och var där i god tid. Och in kom jag fick lägga mig på britsen och så började eländet igen när de skulle sätta nålen. Först försökte en sköterska 3 gånger. Sen kom nästa. Tillslut satt 2 stycken med varsin arm..Men inte ville mina vener visa sig. Dr.Hoffman blev stressad och var tvungen att gå vidare till nästa operation. Jag bara kände suck! "Vi ska göra det under dagen" blev det sagt sen. Jag skulle ligga under infravärme, med värmedyner över armarna ett tag för att se om det gick bättre att sätta nål då. Ringde Hans och grinade.

Det slår aldrig fel. Varenda förbannade gång jag är där får jag vänta. Nästa gång kan någon vänta på mig istället....Min tid är också dyrbar!

Efter värmebehandlingen gick det att sätta en nål. Sen fick jag vänta, vänta, vänta....Kl.13.40 fick jag komma in. 14 var jag vaken och färdig igen. Det går ju snabbt så varför är det just jag som ska vänta på timlånga operationer...Grrrrr!

Fick stiga upp och klä på mig. Fick smörgås och kaffe. Ringde Hans som kom upp. Hoffman var upptagen så jag fick prata med assisterande läkare. Han sa att de bokat in mig om 6 veckor igen, för att kolla hur det var och ev göra en ny sprägning om det behövdes. DET var ju bra iaf. Då ska jag åka upp inlindad i vetekudden tror jag...

På vägen hem började jag må illa och när vi kom hem var jag tvungen att lägga mig. Sov ett par timmar. Hade ont i bröstet. Orkade inte försöka äta något.

Idag skulle jag gå till jobbet var det meningen men jag mådde illa i morse också och ont. Ringde och sjukskrev mig. La mig och sov ett par timmar och det var trögt att gå upp. Fick i mig ett hårt bröd med leverpastej. Ringde Torsby för att få sjukintyg. Nu väntar jag på att Hoffman ska ringa upp....Inget är som väntans tider.

Har ätit lite av en köttgryta som mamma hade med hit igår. Det var gott med mat. Riktig mat.

Nedräkning

Imorgon kl.8.00 är det dags för ballongsprägning. Hoppas det håller sig längre och hoppas att jag får komma in rätt tid...Och hoppas operationsteamet är pigga och alerta fast det är måndag morgon....

Sen ska jag äta lunch. MAT....

Kram.......

Något färgglatt var det...

Åkte till mamma och lämnade LilleW idag så vi ska få vila oss lite från hans 3-års trots. På vägen hem åkte jag in på Bergvik för att kolla om det fanns en klipptid. Var så trött på de torra stripor jag har kvar....Fick en tid 2 timmar senare så jag gick i affärer. Hittade ett par jeans, en tröja och ett bälte. Tänk er det! Jag har inte använt bälte sen jag vet inte när..100 år sen eller så...Men nu när byxorna blir för stora så är det bra att ha. Och inte behövde jag köpa det största som fanns heller...Det är svårt att veta vilken storlek som är rätt. Jag siktar alltid in mig på det som är störst. Men nu är det för stort. UNDERBART!!!!!

Klippte mig kort. Det är skönt att bli av med håret. Det ser bättre ut nu. Nya hårstrån är på väg tillbaka. Det verkar som allt hår på huvudet ska bytas ut. Raka ben och under armar får jag fortfarande göra...Annars hade det varit trevligt att slippa...Och ögonbrynen måste fortfarande ansas....Jag är inget bra på det. Föredrar att leja bort det...

När jag kom hem tog H, M och jag en prommenad till Café August och fikade. Det har varit en härlig höstdag idag.

Idag är en annan dag...

Jag bad M och H att tända lite ljus igår kväll medan jag badade LilleW. De gjorde dom....Sen kommer M in i badrummet och undrar varför de skulle göra mysigt när det ändå inte var något bra på tv:n....Dagens ungdom! hehe...
Sen la jag mig i soffan med min Norrbottensfilt som mormor vävt. Tittade på nyheterna och insåg att jag har det bra. Att jag ska vara glad som är född här och inte i något katastrof drabbat land eller ett land i krig ...Att mina barn är friska, att jag själv är frisk med skavanker som går att rätta till, att H är frisk. Det finns mycket att vara tacksam för.

Idag skiner solen, allt känns bättre.

Köp något färgglatt

Varför gå och sörja och på bekymmer dra
Nej, nu så ska vi börja med solskenssångerna
Varför går du bara och verka arg och sur
Nej släpp nu loss och följ med oss och sjung i munter dur

Öppna ditt fönster släpp in lite sol
Glöm den snö som föll i fjol
Tänk på rosor och viol
Lätta din sin och tag livet glatt
Så får Du lyckan säkert fatt

Låt ej sorg och bekymmer få trycka Dej
Utan tag några blommor och smycka Dej
Och tag och öppna Ditt fönster släpp in lite sol
Ta en minut och titta uuuuut....

Guuuuuud vad glad man blir av att titta ut....Regn och kallt och mörkt....

Jag måste ha retat gudarna
måste gjort nåt fel
för jag har bara regn hos mig...

Nej, nu får jag faktiskt ge mig! Börjar låta som en obstinat tonåring...

Ryck upp dig! Köp något färgglatt!!! (citat Jonas Gardell)

Kram på er! Jag håller på och rycker upp mig nu...Ska se Bolibompa med LilleW. Tända lite ljus, tänka på något färgglatt jag kan köpa....En palett kanske...

Förresten...

Så värkte jag fram barnen också.....

Rätt ska vara rätt....

As time goes bye

Nu är det 4 dagar kvar till ballongsprägningen. Jag har sjukskrivit mig den här veckan. Undrar vad de tänker på jobbet....Ja, just nu är det väl bara bra när vi anses vara för många på morgonen. Ingen tackar mig heller för att jag går där och halvfungerar.

Jag känner mig sån, halvfärdig och halvfungerande. Så less på att ha det så här. VARFÖR???
Det känns orättvist! Jag vill ju inget annat än bli en normal människa.....Inget få vara enkelt, inget får vara gratis allt ska värkas fram....

Fast ibland känner jag mig lyckligt lottad. Inte just vad det gäller gastric bypassen men annat. Men nu är jag låg och när jag tänker på det just nu känner jag mig inte särskilt gynnad i livet...Förrutom barnen då...Annars tycker jag mest jag fått arbeta och slita för att få något enkelt och gratis...haha...

Nej, jag drar något gammalt över mig istället för att förpesta internet med självömkan....

Over and out...

Oktober

Den 1 oktober 2006 gjorde vi en utflykt med vår splitter nya bil till Säffle marten. Det var en söndag och inte så mycket kvar av marknaden. Jag var gravid i v.39. Vi parkerade vid biblioteket och gick för att vandra runt lite. De första människor vi möter var två tjejer ganska lika varandra, den ena drar en vagn med ett barn i 3 års åldern. Vi stannar upp alla tre och stirrar häpet på varandra. "Men är det inte Berit!?" Säger de och jag lite tvekande: "är det Anna och Karin?!" Och så var det ju. Har inte sett mina barndomskamrater på 30 år men det är klart jag kände igen dem. Karin var också gravid och väntade barnet i november. Vi pratade lite, det var så roligt och se dem. Men de hade ett otåligt barn med sig precis som jag. M var inte alls sugen på att stå och lyssna på mina barndomshistorier. Vi gick runt i Säffle och jag kände mig lite smått nostalgisk. Hade känningar av knytet i magen...Som jag redan visste var en liten William...

Träffade på Anna och Karin flera gånger, Säffle är inte stort, så vi fick prata lite då i.a.f. Sa att vi måste höras...Fast det har vi förstås inte gjort....

På natten mot måndagen kände jag att något var på gång. Jag räknade minuter mellan värkar och tillslut väckte jag Hans och sa att mini var på väg. Vi ringde mamma så hon fick komma och hämta Marius. Hans ringde BB och sa att vi var på väg in snart.

Jag minns att jag kände mig trygg och stark. Inte alls som när jag skulle få M, då jag knappt fatta vad som var på gång...

Vi kom in på BB vid 7 tiden. Vid tiotiden fick jag akupunktur och lustgas. Min vän lustgasen! Den här gången tog jag emot värkarna mötte dem och red ut dem. När jag skulle få M försökte jag mer komma ifrån det hela...

Efter ett blev jag tappad eftersom jag inte kunde kissa. Direkt började krystvärkarna. Det gick fort som sjutton och barnmorskan försökte hejda mig....Kl. 13.33 kom han ut. Vår lille skruttfis som fyller 3 år imorgon.

Nu när jag ser bilden och då när han låg på min mage alldelens nyfödd så tycker jag det är ett mirakel. Att det kan komma ut en helt färdig liten människa med en egen personlighet...Och någonstans mitt i allt så ser jag bitar av mig själv och av Hans....Och jag kan se min pappa och t.o.m min mormor i han och ändå är han sig själv.

När M såg sin lillebror så lyste kärleken i hans ögon. Han är en otrolig pojk och har inte varit svartsjuk en dag. Svartsjukan står lillebror för.

Hur skit den än är emellanåt så är jag i.a.f rik och lycklig som har mina söner....Särskilt nu...När de sover....

Ont det gör ont....

Nu är det illa...
Jag vill leva mitt nya liv, jag vill laga mat som jag också kan äta...
Får inte ner något..Allt vill upp.....
Ringde Torsby på telefontiden, men det var ingen telefontid idag....Suck...Jag vill in NU..Jag vill bli normal NU...Men så blir det visst inte...

Kommer inte orka jobba fram till sprägningen, jag är yr och vimsig. Mitt jobb är BLÄ!
Jag är tråkig och negativ!
Försöker tänka positivt, försöker se framåt..Men är så less på allt krångel...

Går ner i vikt gör jag iaf...Konstigt när jag inget får i mig...-40 kg....Ganska otroligt...Ganska skönt.. Det är possitivt! Roligt att kläderna blir för små! Roligt när folk nästan inte känner igen mig...M kramade mig idag och sa "Du blir så smal så jag når runt dig!"...Fast jag har en bra bit kvar...Roligt när jag orkar cykla upp för branta backar...

Tråkigt med allt hår som ramlar av...Färgade det idag, "Det blev mörkt" Sa Hans...Det tolkar jag som att han tycker ljust är bättre...Men det skiter väl jag i, vad han tycker...Jag är inte Anna Anka...

På fredag blir LilleW 3 år...Lilla godingen, med humöret...

3 veckor

3 veckor tills jag får göra ballongsprägningen...Känns jättelänge..Nu börjar det bli riktigt besvärligt igen. Det är så tråkigt. Det är så begränsat vad jag kan få i mig och på jobbet är det hopplöst. Får hålla mig till kesokaka och riskaka om jag ska få i mig något.

Tror jag ska döpa om bloggen till Berits Klagomur...Känns som jag bara gnäller och gnäller...
Men låt mig bli normal nångång då!!!!

I går natt vaknade jag med 39 graders feber. Var helt väck halva dagen. Men idag är jag feberfri igen som tur är, för i kväll är det ladies night. Det blir grejer det. Hoppas jag...

Nu tog skrivlusten slut....bye bye..

99 Luftballons....

Jahapp, då var det dags att göra en ballongsprägning igen då...Ringde Torsby igår och Dr Hoffman ringde upp mig...Skulle få en kallelse inom en snar framtid..Det är bara en månad sen sist jag var där. Hade hoppats att det skulle gå liiiite längre tid. Men men...Det är bara att härda ut. Tillslut blir det bra! Tillslut blir det perfekt. Hoppas det innerligt...

Jag var till Skutberget och gick i torsdags. Spirella följde med. Det var trevligt och vi ska göra det fler gånger. På lördag ska vi på Ladies Night. Det är vi värda!!!

Det går rykten på jobbet (dvs vi har inte hört det från vår chef utan från andra grupper som hört det från deras chef) att om verksamheten kräver det så ska vi få delade turer både vardag och helg...Varför ha en familj när man har ett jobb i vården???!! Delad tur innebär, för den som inte vet, att man börjar 7 på morgonen, jobbar till 14 eller något, går hem ett par timmar och tillbaks till jobbet kl.16 0ch jobbar till 22. Sen börja kl.7 morgonen därpå. Jippie!....??...När vi fick börja jobba varannan helg istället för var tredje så hette det att det var för att vi skulle slippa delade turer eller helturer (7-22). Pga EU-reglerna om dygnsvila eller hur det nu var...Men sen kom man på att man byter bara brytpunkt på dygnet så kan vi jobba som små slavar iaf....Bläk!! Jag måste nog engagera mig i det mjäkiga facket...Där kan jag nog påverka stort...Jag som är så gåpåig och stridslysten och tuff...Jag var ironisk nu...Det förstod ni förstås..."hallå, hallå, ursäkta att jag finns men jag tycker inte alls att det här är bra....Jasså tycker ni..ja alla har ju rätt att tycka som de vill...Jaja..då blir det som ni vill då..."

För att gå över till något annat så har vi beställt lite uppfräschning av lägenhet. Nya skåp i köket nytt golv och tapet + ny tapet i hallen...Ska bli skönt! Sen ska vi själva (dvs Hans, tänkte jag...) måla om i vardagsrummet...Trött på gult..Tredje gula vardagsrummet på 10 år..Gult är fult!...Så M har vi ju lovat ska få nytt också...Det blir hans rum före vardagsrummet...

Åkte med barnen til Mariebergsskogen igår. Tittade på djuren och lekte i lekparkerna. Ibland är man en duktig mamma...Fast det obligatoriska fikat orkade jag inte ta med...
Det var en tant på jobbet som sa en dag "Det finns nog inget elakt i dig" Nej, sa jag, något elakt finns det kanske inte..."Du har nog mycket tålamod med dina barn, du skriker nog aldrig på dem.."...Nej, tjena...kom hem en dag...En annan dag sa hon att jag var pedant...Då frågade jag om hon ville ringa hem till min mamma och säga det...Har aldrig hört det förr..snarare att jag är bohemisk..

Nu, kanske, kanske jag ska ta och plantera om mina stackars växter. Fick en orkide´av mamma som var från pappa en dag. Jag gillar dem. Det är perfekta blommor för mig. Sånna som inte kräver konstant vattning....

Opp å ner, ner å opp, grisen gal i granens topp...

Flera gånger får jag frågan om jag ångrar operationen. Jag svarar ärligt att ja, ibland gör jag det men jag måste vänta ett år innan jag kan säga något egentligen. Men ändå känns det som att det inte fanns någon annan utväg. Jag klarar inte av att gå ner i vikt på egen hand och stanna där sen. Så egentligen ångrar jag inte. Men det är svårt.

På jobbet är det jättesvårt att äta. Jag vet inte om jag håller på att få en förträgning igen eller om det helt enkelt är psykiskt. När matsalen är full med folk blir jag stressad. Stressad av allt ljud och stressad av att alla har ätit färdigt innan jag ätit en bråkdel, stressad av att ha en halvtimmes rast och stressad av att prata om vad man ska göra efter rasten. Jag som anses vara det stora lugnet, måste vara super stressad inombords.

Det är samma sak hemma. Jag blir stressad här med om det är bråkigt eller om jag känner irritationer i luften. Då blir det plötsligt svår att svälja. Hur ska jag veta om det är fysiskt eller psykiskt? Ibland går det bra, oftast på kvällen när lugnet lagt sig....Jag skulle nog behöva sitta i en ljudisolerad skrubb och äta...För mig själv...Det är svårt att förklara för andra...Ibland är det svårt i början när jag äter och jag måste gå och spy upp maten..Sen går det bra att äta..Jag förstår inte varför, det känns sjukt...Och jag vill äta. Jag vill ha näring...

Idag gick jag med LilleW till dagis, sen tog jag mig en prommenad. DUKTIGA JAG! På torsdag är jag ledig, då tänkte jag åka till Skutberget och gå med stavar och basta där sen. Man måste ju börja någonstans.

Jag har sökt ett jobb. På ett nytt demensboende. Skulle vara roligt att göra något nytt...Ja, nytt och nytt...men vara med från början på ett nytt ställe. Får väl se hur det går, jag tror det blir många, många sökande. Men de gör ju en miss om de inte anställer mig...Eller hur?!....

Nu är livet faktiskt riktigt bra

Jag kan äta nästan vad som helst, fast lite då...Jag glömmer bort mig ibland och äter för fort eller sväljer för stora bitar....men det brukar gå bra ändå, om jag vilar lite. Det känns otroligt skönt.

Vi hade kräftskiva ihop med grannarna i helgen. Det var verkligen roligt. Kräftor gick bra att äta. Vin gick bra att dricka. Vi dansade hela kvällen och sjöng...Kul kul....Får se när nästa fest blir...Nyår har jag hört talas om...Fast makarna Karlsson blir ju medelålders här framöver i förvintern....Party party!!!!

Jag längtar efter att börja träna. Funderar mellan Nautilus och friskis och svettis. På Nautilus har jag rabatt genom jobbet och så får man ju simma också. På friskis har det lite annat än bara styrketräning....Fast det lutar nog mest åt Nautilus....Om jag nog får ändan ur och kommer iväg...Man kan ju ta stavarna och gå också...Kostar inget...

Jag tappar inte riktigt lika mycket hår...men jag har nog tappat hälften av mitt hårsvall. Menmen det är sån man får leva med... Kommer väl tillbaka får jag hoppas...

Jag har precis tagit ut en kålpudding ur ugnen. Börjar känna inspiration både för matlagning och bakning...Det hör väl hösten till. Vi har så fullt i frysen bara. Måste äta ur den...

M har börjat 2:an....Usch vad tiden går. På måndag fyller han 8 år....För 8 år sen låg han i min mage och var min "hemliga" bebis...Bara Anita fick känna en spark...Rätt vad det är står han väl i hallen på väg att flytta hemifrån....Huvaligen...

Bra Bättre Bäst!

Nu är ballongsprägningen gjord...Otroligt så bra det blev!!!! Nu kan jag äta igen! Bättre än någonsin sen jag opererade mig...Nästan så att det inte ens känns som jag är opererad...Fast portionerna är ju små och jag kan bara dricka klunkvis...Saknar att halsa ett glas iskallt vatten...Men det är väl också allt...Ja, ett glas cocacola nångång hade ju varit gott, men det går inte...Inget som bubblar.

Köpte grillat igår på vägen hem från jobbet. Försökte mig på en grillad karré men det gick inte. Jag fick nöja mig med ungsrostade grönsaker och potatis...Men det är bagateller! Jag kan äta och jag klarade av en kantarellmacka härom kvällen...Bara en sån sak...

Nya mått:

Vikt: -35kg

Byst: -14cm
Midja: -19cm
Höft: -17cm
Lår: -9,5cm
Vad: -8,5cm

Jag antar att jag kommer stå still i vikt ett tag nu när jag kan äta. Det är väl bara bra egentligen. Just nu är jag glad över att livet är mycket lättare....Det enda som oroar lite är håret som rasar av....Blir det för illa får jag väl raka skallen och ha scarf....Det blir en syn det....

Lille W har haft feber och kräkts men verkar pigg idag...Jag somnade klockan åtta igår med honom och orkade bara gå upp och klä av mig och borsta tänder vid 22-tiden..Har sovit till 6.30 och känner mig härligt utvilad. Borde lägga sig tidigt oftare....

M och jag ska åka till mamma sen och hämta och lämna cykel. Han har fått en större växlad cykel där, så vi ska ta hit den och dit den han har här som börjar bli för liten.

Ha det bra kära läsare!

Skalliga damen

“Socker, grädde, nötter och mandelflarn.
Och så sist men inte minst en liten ros av marsipan.
Smörkräm, krikon, snabbkräm och gott gelé.
Frasses deg och en flaska saft och så en liten klick med sylt"
(från Tårtan - barnprogram på 70-talet)

Kalopps, raggmunk, pitepalt, hembakt bröd, korv och böngryta, kantarellsmörgås, köttgryta a´la Berit, grillad kyckling, potatis, fläskkotlett med gräddsås och surkål, tomater, gurka, kokta morötter....mm...mm..mm...

Längtar såååååå.

Nej, jag tycker inte ett dugg synd om mig själv...

Så här se Berits "matdag" ut på ett ungefär...

Frukost: Hårt bröd Rågi med leverpastej......spyr upp..
kaffe med mjölk...fem klunkar...sen är det kallt...

Lunch: En pytte pytte smakbit av "de andras" lunch.....spyr upp..
isglass...

Middag: Varma koppen....ibland kvar, ibland ut...

Lite vatten, lite saft, lite kaffe däremellan och lite spy...

Nej, jag tycker inte ett dugg synd om mig själv............

Jag tappar hår. Jag visste att det är vanligt efter operation men jag trodde det skulle bli som när jag ammade ungefär...Det blev flera gånger värre...Jag är tunnhårig nu...Ska det fortsätta så här blir jag snart skallig...eller får åtminstone högt hårfäste...Det är ju snyggt på en kvinna...

Nej, jag tycker inte ett dugg synd om mig själv............

2 dagar kvar tills jag ska till Torsby och ballongsprängas... Hoppas att det blir bra, bättre, bäst..Jag vill ha mitt liv tillbaka...Har sjukskrivit mig tills jag gjort sprägningen, sen hoppas jag att jag fungerar igen, jobbar i helgen.

Nej, jag tycker inte ett dugg synd om mig själv har jag ju sagt....

Tröttsamt

Det tar på humöret att inte kunna äta...Idag är det okej, igår var jag redo att riva hela lägenheten...Men jag la mig och tyckte synd om mig själv istället. Försökte ringa Torsby för att få komma in tidigare än den 13 aug, men det gick inte.
I torsdags jobbade jag och den dagen var helt omöjlig. Inte ens en klunk vatten ville ner. På fredag sjukskrev jag mig. Orkar inte hålla på. Hur ska man kunna jobba när man inte ens kan dricka vatten utan att spy... Ändå känner jag mig som en skolkare. Jag står ju på benen, har ingen feber och jag smittar inte.....

Idag är det iaf psykiskt bättre och jag tror på att det ska bli bättre. Att jag ska kunna äta normalt. Längtar efter sallad.....Kycklingklubba....potatis....smörgås med mozzarella och tomat...Ris...

Nu är det dags att väcka LilleW och gå ner till stranden...

Mat...Riktig mat....

Jag längtar efter att äta. Mat. Är trött på att leva på flytande...Inte för att jag bara äter flytande. Det går ner en del annat ibland. Jag är trött på att spy, trött på att inte få känna mig mätt. Trött på att inte kunna äta som folk....Trött på problem. Trött på krångel...Ändå känner jag att jag får skylla mig själv som utsatt mig för det här. Och jag är självklart glad för att jag har gått ner i vikt. 30,5 kg nu....Men det är ju inte så konstigt heller när jag inte kan äta....Ibland vill jag ha min magsäck tillbaka (jaja, den är kvar, jag vet, men som förr...). Vill kunna äta..Men jag vill inte ha de där 30 kilona tillbaka heller....

Jag drömmer om mat. I natt drömmde jag att jag åt pizza och var mätt...Det var en skön känsla..Jag går inte och är hungrig, men jag är heller inte mätt....I lördags morse åt jag 2 löskokta ägg och en hård smörgås med ost. Efter det kände jag mig så där lagomt mätt i magen. Så där skönt avslappnad.
Igår försökte jag äta samma, men det gick inte. Ägget kom upp igen. Igår funkade inget. Allt ville ut igen. Den mista lilla tugga lägger sig som ett lock och vill bara ut. Jag är så trött på det...Och jag längtar efter att äta vanlig mat. Kött och potatis. Minns inte när jag åt kött sist. Fisk har jag ätit mycket men nu går inte det heller ner. Hoppas jag får kallelse till ballongsprägningen snart och hoppas jag kan äta normalt sen..
Hans sa igår att han beundrar mitt tålamod...Men det känns inte som jag har något tålamod...Jag har inget val, helt enkelt..Jag måste ju bara stå ut. Vilka andra alternativ finns det?

För att gå över till något annat så har vi varit på U2. Hans favoriter. De var jätte bra. Vi har suttit på uteservering och druckit latte och tittat på folk i flera timmar. Bara varit och sovit och ägnat oss åt varandra. Mysigt....

Torsby fram å tebax

Ringde kirurgmottagningen i Torsby i morse eftersom jag knappt kunnat äta under veckan. Får så ont. Dryck går bra däremot. Fick prata med Annelore som sa att jag skulle åka till akuten. Så det var bara att portionera ut barnen till grannarna och åka...M hade ju en väldig tur. Vi hade tänkt ta med honom men han fick följa med till Gustavsvikbadet i Örebro och Anita tog LilleW...Gud, vilka bra grannar vi har!!!!

Fick komma in ganska snart och ta prover. Sen fick jag sitta och vänta i ett tråkigt rum. Tur att jag hade bok med mig. Så kom doktor Andreas (vad unga doktorerna är nu förtiden! Är det någon specialutbildning i grundskolan eller??? VA!? Är det jag som blivit äldre?! ALDRIG!!) han ställde lite frågor och klämde lite på magen som inte gör ont mer än när mat närmar sig.
Han skulle prata med Dr Hoffman och jag fick fortsätta läsa....Tillslut fick jag veta att jag skulle till röntgen och fick vänta lite till. Hans hade gått ut och satt sig i bilen istället.

På röntgen fick jag gå igenom samma procedur som förrut med kontrastvätska och så...Det är ingen martini precis...När det var klart fick jag gå ner till akuten och vänta igen, då kom H och höll mig sällskap. Fick svar tillslut att jag hade en förträgning i den övre skarven och Dr Hoffman ville gå ner gastroskopiskt för att se hur det såg ut...Så då blev det ännu mer väntan tills hans mottagning var slut.

Det tog inte så hemskt lång tid trots allt. Fick gå upp till operation. Jag bad att få bli sövd. Har gjort det i vaket tillstånd engång - aldrig mer....Det fick jag och allt gick väldigt fort. Jag har som sagt en förträgning. En irritation efter stenten och ska göra en ballongsprägning. Hoffman trodde jag skulle få göra flera. Att det bara håller ett tag, sen får jag göra en ny....Jag slipper aldrig ifrån Torsby tror jag....

Men det är iaf skönt att veta vad som är fel. Får en kallelse inom 2 veckor, under tiden får jag leva på flytande och annat jag kan få i mig...Sånt är livet här just nu.

Ommöblering...

I bloggen alltså...

Jag har jobbat 2 dagar, ledig igår och jobbar kväll idag. Det gick faktiskt riktigt bra. Känns naturligtvis lättare med 27 kg mindre att bära på.

Köpte ett par 3/4-dels långa jeans som var för små i början av sommaren....Igår passade dom..Jag som var rädd att jag inte skulle komma i dem innan sommaren var slut. Men det gick...Det finns inte så många känslor som känns bättre än att se kilona försvinna på vågen och kroppen...Tror jag...

Det enda kruxet just nu är att jag har ont i magen när jag äter. Har kommit på att om jag äter järntabletten innan maten så fastnar den liksom där och maten kommer inte ner...Jag spyr upp..Jag har inte spytt så mycket i hela mitt liv som sen jag opererade mig. Igår hoppade jag över järntabletten och fick i mig maten. Har väl antagligen druckit för lite vatten...Men det är svårt att få i sig ett halvt glas klunkvis...Ibland glömmer jag bort mig och häver i mig...Då kommer det upp igen...

Det tar väl tid att lära sig....

Hemma igen...

Nu är den glada semestern slut slut slut... Imorgon börjar jobbet igen...Första arbetsdagen på 3 månader..

På tisdag är det 3 månader sen jag opererade mig. Helt otroligt, det känns som massor har hänt sen dess men ändå inte.... Med mig och maten har det defenetivt hänt något...Med mig och suget, behovet att stoppa något i munnen när det krisar...Det är sig precis likt...Men jag har slutat med tutte för ca 38 år sen, och snart är det 4 år sen jag sluta röka....Och det går inte längre att bara stoppa i sig något...Men det slinker ner en och annan godisbit...Fast det blir kanske 2 eller 3 istället för massor..

Jag har tänkt på det en del under semestern....Varför är det så svårt för mig? Eller varför ska jag känna, tro och anpassa mig hela tiden... Jag tassar på tå mest hela tiden....När jag känner andra människors känslor, när det vibrerar i luften, då tassar jag verbalt på tå....Inte såra någon, inte skada någon.....Ojojoj akta så inte känslorna rasar ut.... Hade jag kunnat omvandla allt mitt tassande till fysiskt tassande hade jag varit världskänd balettdansös....Och jag stryker medhårs..aldrig mothårs....Och jag bryr mig om laddningarna i luften, fast de inte ens har med mig att göra.
Vad är det som är så farligt med lite upprörda känslor????!!!!

Ja, jag vet inte..Jag kanske är rädd för mina egna känslor...Det är väl så det är egentligen...Vet ej..

Får fundera på det....

Förresten - 26 kg.... Yeeees!

Danmark

Morgonstund har guld i mund...

Här sitter jag...För en halvtimme sen i lugn och ro och tystnad. Tänkte passa på att blogga lite..Men hann inte mer än slå på datorn så kom det 3 pojkar upp...Hur stillsamt är det?! Inte alls..När det var utfodrade och jag hunnit bli irriterad flera gånger så kom 2 karlar upp...Konstigt att de alltid lyckas komma när utfodringen är färdig....

Jag hann iaf duscha och dricka en halv mugg kaffe innan invasionen...

Huset vi hyr är stort och rymmligt. Det är 200 meter till havet och stranden är milslång och full med stenar..Vackra stenar...Jag skulle kunna ta arbete som stenplockare.

Tog en prommenad för mig själv med kameran igår efter havet. Då funderade jag över varför jag jobbar i hemtjänst och varför jag inte kör omkring med färsk fisk på en flakmoppe i Danmark istället...Det kan man fundera på...

Nej, nu börjar det bli för surrigt omkring mig så nu avslutar jag.....

P.s Fint väder har vi i allafall.

Sälen

Hej på er! Är det någon som otåligt väntar på bilder från midsommar?! Kommer så småningom..Orkar inte just nu...Funderar på att öppna en blogg "Orrholms Extra" och lägga ut bilder där...Så kan jag ju ligga i buskarna och fota folk....Hehehehe...

Vi är i Sälen nu och har det jättefint. H fiskar och barnen och jag har varit på Lindvallen och badat. Det var både skönt och kallt.

Enda kruxet är när barnen blir rastlösa och retar upp varandra....Då vill man fly någon annanstans.

Måttband - det är trevliga saker...

Har mätt mig idag.
Byst: -7
Midja: -13
Höft: -11
Lår: -8
Arm: -4
Hals: -4

Härligt...På vågen går det långsamt, men på något konstigt vis verkar jag bli mindre ändå...
det känns bra att bli mindre...Det är roligt när kläder börjar bli stora och när kläder som varit små passar bra...

Imorgon ska vi hämta nyckeln till Sälenstugan. Ja, vi är lite bakvända och åker till fjällen på sommaren..H ska fiska och jag och barnen ska roa oss på egen hand med bad och trollvandring och korvgrillning och vad det nu kan bli vi hittar på...Kottelagård kanske...En vecka för 1200 kr. Det är överkommligt...

På midsommarafton ska vi ha fest med grannfamiljerna på Rugyplan här utanför. Vi har hyrt deras klubbstuga. Det ska bli kul...Vi blir ca 8 familjer som ska gå tipsprommenad, spela kubb, plockepinn, krocket och annat. Naturligtvis ska vi ha en midsommarstång också.

Det är så skönt att må bra...Fast idag åt jag 1 msk potatisgratäng och fick jätte ont i magen. La mig och sov med LilleW. Då var det bättre när jag vaknade. Ibland sväljer jag för fort eller för stora bitar och då känns det som det sitter fast och det vill komma upp igen. Det är svårt att lära om efter att ha ätit på ett par minuter och knappt tuggat maten....Men nångång har jag väl lärt mig...

När jag har lämnat M på Sundstalägret har jag inte kunnat låta bli att åka förbi "mina kvarter" på Norrstrand. Åkt förbi Norrstrandskolan och gamla minnen dyker upp. Åkt förbi vårt hus på Älvrosgatan, där morfar gjort förrådet. Jag åkte på gatorna omkring och tänkte att här måste jag ju ha cyklat men jag minns faktiskt inte riktigt. Jag gick ju runt där på söndagarna och sålde Göteborgs Posten...Tror den kostade 1 kr och 75 öre för jag brukade få 2 kr. 25 öre i dricks. En nyårsafton fick jag 5 kr...En rikedom...Kommer ihåg att jag höll på och räknade ut hur länge jag skulle behöva spara för att få ihop till olika saker...Oftast var det något djur jag var inne på och ville ha. En hamster eller så, de var billigast....Det blev inte så mycket sparat. Pengarna gick nog mest till godis...För den delen tror jag inte att jag hade fått köpa något djur för mina föräldrar. Vi hade redan haft både katt och marsvin....
Fast jag fick en kanin något år efter min tidningsförsäljningskarriär.
Förresten den där nyårsaftonen då gick jag och drog tidningarna på en pulka. Med andra ord är det sant att det alltid var snö på vintern när jag var barn...Precis som det mest var sol på sommaren. Det måste det ha varit för jag bodde i Kroppkärrssjön när jag var hemma på sommarloven. Jag var där hela dagarna. I vattnet, helst under vattnet...Det måste ju ha varit varmt annars skulle jag ha frusit ihjäl?!

Nej, jag gick in på datorn för att jag skulle leta reda på ett smarrigt recept...Det ska jag leta reda på nu...

Uppdatering

H hämtade M som kom hem jätteglad och hade haft så roligt och träffat nya kompisar och ville absolut dit imorgon igen....

Mamma glad.....

Det går lite trögt..

Med bloggandet...Mitt liv är så innehållsrikt och händelsefyllt just nu så jag hinner faktiskt inte skriva....hehehehe...Nej, ibland vill det sig inte bara...

M har haft skolavslutning i fredags och idag började han på Sundstalägret. Det är under 4 dagar. När jag åkte dit med han i morse var han på bra humör men när vi kom dit var det en massa folk och vi fick leta upp hans grupp. Där stod vi och frös för det var kallt och duggade lite lätt. Plötsligt började han gråta och gömma sig i min armhåla. "Jag vill inte vara här" Hulkade han fram. Jag är inte van sånna här situationer, jag vet inte riktigt hur man ska tackla dem. M brukar alltid vara kavat och framåt och säker på sig själv. En enda gång har han gråtit när jag lämnade han på dagis.
"Jag vill inte vara här, jag känner inte nån" Fick jag till svar på mitt varför. Han börjar bli stor. Det har betydelse om han känner någon, han vill ha tryggheten i att känna någon. Det har inte varit viktigt förrut. Då har han hoppat in i leken tillsammans med okända barn och bara tagit sig själv för given som en i gruppen.
"Nej, du känner ingen nu, men du kommer lära känna dem" försökte jag. "Du får prova. om det blir jätte jobbigt får du be att ledarna ringer hem så hämtar vi dig"
Han ville i.a.f inte, men eftersom han är en väldigt medgörlig 7, snart 8, åring så gick han med de andra in i badhuset.

Där står jag och vet inte om jag gör rätt eller fel....Jag vet ju att han brukar tycka sånna här saker är roligt....Men jag känner mig som en svikare som tvingar in honom i något han säger att han inte vill. Jag förstår att han känner sig skräckslagen inför alla nya barn och vuxna. Men jag kan ju samtidigt inte skydda honom och vara med i alla skrämmande situationer i livet. Fast jag kanske ska vara det när han är 7, snart 8, år ???
Sen utgår jag förstås från mig själv och hur jag var i hans ålder.... Och jag var ganska kavat och modig... Jag kommer ihåg att vissa saker var skrämmande, men att jag ändå ville anta utmaningen eftersom jag tyckte om känslan av att vara stor och modig. (Sen har jag blivit fegare med åren....Fast det är nog mest för att jag inte utsätter mig för några utmaningar nu för tiden...)
Det är väl det jag vill att M ska känna - stoltheten över sig själv och vad han klarar av. För han är en duktig pojk som jag är jätte stolt över!

Snart är det dags att hämta hem honom och jag hoppas att det har gått bra och att han inte är jätte besviken på mig.

Snälla, snälla,snälla, fatta fatta

Som LilleW sjunger... Alltså fatta att jag är hel!!!!! Stenten är borta, Läckan har läkt och jag är människa igen. Mitt förhållande med den blå hinken är slut! Inga jobbiga mornar...Inga jobbiga nånting! Allt är bra!!! Jag mår bra....Jag går inte längre och tittar ner i backen, jag ser rakt fram. Gräset är grönt, träden är gröna, blommorna blommar och alla färger är klarare.... Glädjen rusar runt i min kropp och jag känner energi, jag känner lust, jag känner framtidstro, jag känner vilja och jag bara älskar att leva!!!!! Fatta, fatta!!! Att det kan vända så fort, bara för en liten metallstent....Min kropp vill verkligen inte ha främmande föremål i sig...

Det är lättare att äta, det är lättare att dricka, det är lättare att gå....Konditionen är ju fortfarande inget vidare men jag har nog rört mig mer dessa dagar än vad jag gjort på en vecka förrut. Det är ju inga problem nu när jag inte måste spotta och spy var 50:e meter. Det är så underbart!

Det är bara lilla Juanita att oroa sig för nu. Som opades samma dag som jag fick stenten borttagen. Hoppas du piggar på dig snart gumman..Jag lider med dig!

Nu måste jag väcka LilleW som ska på kalas...

JAG har GLÖMT

Suck på mig!
Skickade iväg M till skolan idag i foppatofflor och bara en huvtröja.....Så mulnar det på och ser ut att börja regna...Tar M´s jacka med mig och går till skolan med den...En fördel att ha 20 meter till skolan...MEN han är inte där....De har utedag...Min lille plutt fick ingen matsäck....Och blåser gör det och småregnar....Hemska glömska mamma...Det gör ont i mig...Jag får nog baka något tills han kommer hem....Som plåster på såren...

Just nu är jag passionerat förtjust i melon. MMMMMM vad gott...Med skinka eller kalkon till och keso. Keso är också en favorit just nu. Passar till allt.

Efter kl. 24 i kväll får jag inte äta. Kl.10.10 ska stenten ut imorgon. Kl.13 har jag tid för ultraljud av magen. Nångång ska jag även göra en kontrast röngen....Jag undrar om jag får dropp eller om jag ska svälta....Undrar hur det känns nu när jag vant mig att äta ofta...Undrar om jag har läkt...undrar sa flundra om gädda är fisk....

Finns det liv - finns det hopp

Jag vågar nästan inte uttala mig högt...Så behändigt att jag skriver....Det känns faktiskt bättre...Inte bra, men bättre....Jag har fortfarande hinken men inte lika ofta....Känner mig lite piggare...Känner mig lite mer levande...

Det är sommar ute nu. Varmt...Värmen har jag lite svårt för men det har jag ju jämt...Är ingen soldyrkare...Jo, jag älskar solen och ljuset men inte när det blir för varmt. Skuggan är skön...Har ändå fått lite färg, så jag ser inte så hemskt blek ut längre.

Nu är det 2 dagar kvar tills stenten ska ut. Jag har lite ångest över att åka tillbaks till Torsby. Är rädd att läckan inte ska ha läkt, att jag ska bli kvar eller nåt. Vill aldrig mer ligga på sjukhus! Nu kan jag förstå folk som har sjukhusskräck....Har fått det själv.

Idag har vi varit och köpt matta till balkongen. imorgon tänkte jag att vi ska titta efter en bänk och kanske nya dynor...Snart ska det bli ordning därute...Hoppas jag...Däremot köper jag inga blommor eftersom vi kommer vara borta endel i sommar. M har satt ett solrosfrö i skolan som kommer med hem så småningom...Det får väl bli den som blommar på balkongen...

Nej nu måste jag nog väcka lilleplutt som sover sin middagslur....Han brukar inte vara så munter när han blir väckt....

Livet med en blå hink...

Jag är ganska trött på att titta ner i den där hinken....Ganska var ju väldigt snällt sagt..Jag är så trött som det går att bli...Jag är så trött på hinken och på mig själv...Jag känner mig som en glädjedödare och tråkmåns....
En granne sa igår: "men du skrattar idag iallafall"...Då tänkte jag: Skrattar inte jag?...Nej, det gör jag kanske inte....småler och spottar.....
Vi bor i lägenhet och utanför porten har vi skaffat bord och stolar där vi brukar sitta med grannarna medan vi "rastar" barnen. Det är jätte trevligt....Fast nu som sagt så är jag ju mer ofrivilligt fäst vid hinken...Jag orkar inte sitta där ute fast jag också vill vara med....Efter ett tag känner jag hur det börjar svajja och det går en hiss i min kropp... Där sitter jag i min egen bubbla och känner mig som en riktig TRÅKMÅNS. Som tillslut måste gå in och spy slem, ulka och ha sig...Vill bara dra något gammalt över mig.

Igår var en riktigt jobbig dag. På kvällen var H med M på klassfotboll och jag skulle lägga LilleW. Han ville att jag skulle ligga brevid honom. Men jag kunde inte ligga mot honom eftersom jag var tvungen att spotta i hinken hela tiden.....Det blev tillslut för mycket för Berit....När de andra kom hem satt jag och stor tjöt...För att jag inte ens kan ligga en stund hos mitt barn, för att jag inte orkar något och för att det känns som jag förstör för alla andra. Jag vill också vara glad och rolig och skämta, men jag orkar bara spy i en hink....

Herre Gud, vad synd det är om mig..... Jag tycker inte om det heller....Jag tycker inte om att tycka synd om mig själv...Jag tycker att jag ska rycka upp mig och ta mig i kragen och allt vad det heter...men så är det mycket lättare att falla ner på kudden igen....Sova är ett skönt tillstånd. Men vakna är värre...Då börjar det igen...

Det är en vecka kvar tills stenten ska ut. Jag hoppas det är den som skapar hela eländet..Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till...

Här kommer ett inlägg

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig......Men kanske det är bra....

Innan operationen hade jag tänkt mig att jag skulle få 5 dagars konvalescens i Torsby. Läsa en bok och prommenera i korridoren och få vila upp mig från stressen här hemma. Vet inte om jag tänkte bort själva operationen...

När jag kom hem skulle jag ta hand om mig själv hela dagarna medan resten av familjen var på jobb, skola och dagis..... Jag längtade väldigt mycket efter tid för mig själv... Jag skulle göra veckomatsedlar, gå ut och gå varje dag, kanske till och med börja träna styrka så smått....

Så blev H arbetslös och önskan om ensamhet gick i stöpet.... Men jag tänkte förbi det och att jag ändå skulle försöka mig på att ta hand om mig själv....

Sen blev det som det blev.... 3 veckor nästan på sjukhus botade mig från ensamhetsbehovet. Jag är nästan tacksam för att H är arbetslös. Annars hade han inte kunnat komma och hälsa på mig på sjukhuset. Och nu, när jag är hemma...Jag hade aldrig klarat mig själv. Få iväg M till skola och LilleW till dagis. Jag är ju inte människa på morgonen.
Jag kan inte lyfta LilleW, nångång men inte flera gånger om dagen. Jag kan inte gå ut med han själv eftersom jag inte vet vad han tar sig för. Sätter han sig på tvären kan jag ju inte bara bära hem han.

Jag som var ett kontrollfreak har inte pejl på något...Jodå, det har jag...Men H har det också och jag behöver inte påminna. Han fixar matsäck när det är utedag. Gympapåsen är i ordning. Fotbollstider under kontroll. Tvättmaskinen går varje dag, kläderna plockas in i garderoben (fast DET skötte han förr med).... Och jag hinner inte med....Han är ute och leker med barnen....Jag tycker han är helt enastående.....Önskar bara att jag orkade avlasta honom....Jag klarar åtminstone av att laga mat....Även om det inte är det mest kulinariska...Det kommer väl...
Förhoppningsvis ska H åka ut och fiska i helgen och LilleW får åka till mormor.

Jag har pratat med Dr.Hoffman om mina jobbiga förmiddagar. Om allt slem som ska ut...Men det finns inget att göra, bara härda ut och hoppas det blir bättre när stenten är borttagen. Det hoppas jag verkligen annars vet jag inte hur jag någonsin ska klara av ett normalt liv. Har i.a.f sen några dagar kännt mig lite klarare i huvudet och lite mer som mig själv. Det är bara kroppen som inte är med. När jag ska gå upp för trappan känns det som musklerna runt knäna är helt borta. Mycket skum känsla....Att kroppen kan förfalla så på 3 veckor.

Igår kom ett blombud. Det var blommor från jobbet. Det var gulligt av dem! Jag inte är bortglömd.....Själv känner jag att jobbet känns som ett avlägset kapitel...Igår när jag satt ute lite efter min prommenad så kom tjejen som städar trapporna....Då började jag fundera på om jag kanske skulle bli trappstäderska istället...

Nej, nu ska jag hänga en tvätt innan H kommer hem från affären....

Giv mig styrka

Om jag hade vetat vad jag vet idag vet jag inte om jag verkligen skulle ha gått igenom detta..... Det är en kamp varje dag och jag längtar efter att bli mig själv igen. Jag är så seeeeeeeeeeg. Halva eller t.o.m hela förmiddagen går åt till att bli människa. Jag hostar och spyr slem, rapar och ulkar och det är inte alls trevligt... Får i mig frukosten ganska bra. Försöker ta det lugnt och smälta maten om man nu smälter filmjölk och juice...Jag vill ju inte spy upp den lilla näring jag får i mig.
Borsta tänderna är heller ingen hit...Borsta, spy slem, borsta, spy slem....Vad tröttsamt det är.

Jag är iaf hemma, hemma hos min man, mina barn, min lägenhet, min säng......Det är skönt. Fram på eftermiddagen börjar jag piggna till och på kvällen är jag nästan mitt forna jag, fast fortfarande seg och trög....

Jag har börjat så smått med puremat, klarar inte av sopporna. Jag mår illa bara jag ser ett recept....
Jag fryser också, ganska mycket. Nog för att jag alltid varit lite halvfrusen på kvällarna, men nu är det värre...

Något positivt är att jag gått ner 16 kg sen jag började med Modifast. Fast konstigt nog känns inte det där med viktnedgången lika viktig längre....Elller det är klart att det är viktigt annars vore det ju riktigt onödigt att gå igenom allt detta....Men det är inte så viktigt att det går fort. Jag vill hellre bli mig själv. Jag vill bli glada och pigga Berit....Iof brukar jag ju alltid gnälla på att jag är trött...Men jag brukar iaf vara gladare....Och inte så seg....

Hemma men ändå inte....

Igår efter 18 dagar i Torsby blev jag äntligen utskriven.

I onsdags fick jag en ny stent som ska sitta i 4 veckor. Jag hoppades få åka hem på torsdagen men nej...De ville vara på den säkra sidan. Jag fick iaf börja dricka igen och äta soppa. På fredagsmorgonens rond visste de inte ännu om jag skulle få åka hem. Dr Hoffman skulle fatta det beslutet och han var väl upptagen av operationer.

Vid 12-tiden hade jag gett upp och förberedde mig på ytterligare en sjukhusnatt. Dessutom hade LilleW fått magsjuka hemma. Vi hade bestämt att jag skulle åka hem till mamma och bo där om jag nu skulle få lämna sjukhuset.

Kl.13.30 kom underläkaren och sa att jag får åka hem. Fick en massa papper och receptförteckning. Ska tillbaka den 3 juni och ta bort stenten.

Mamma kom och hämta mig och vi åkte först till apoteket. Panodil, antibiotika och medicin mot biverkningar av antibiotikan...

Här hos mamma var M så jag har iaf ett barn i närheten. LilleW är inte alls bra och det känns inte bra att inte vara där hos honom. Varför tar det aldrig slut på eländet?! Jag är faktiskt en ganska snäll människa som inte gör mycket ont....Suck! Genom prövningen blir man stark....eller...

På förmiddagen satt jag ett tag på altanen i solen. Men det blåser väldigt. På eftermiddagen tog jag och M en prommenad till en backe full med vitsippor här i närheten. Det är så fint med vitsippor. Men det blåste kallt. Jag känner mig ganska frusen.

Mamma har stått hela förmiddagen och gjort soppor till mig. Fick fisksoppa till lunch och det var gott. Ikväll blev det fänkålsoppa och det var heller inte dumt.

Nu ska jag se om jag får titta på Robinson....

Bakslag.....

Säg den lycka som varar för evigt.....Eller varför skulle det vara bra nu...Tillåt mig deppa!...

Fortfarande feberfri. Stenten togs bort igår eftermiddag utan besvär. Låg här och väntade på att få komma till röntgen för att få veta om det var någon läcka kvar...Men nej, det blev uppskjutet till idag kl. 10.30. Så ingen dryck bara dropp...
Var in på röntgen idag då. Fick dricka kontrastvätska. Så tillbaka till avdelningen. Kl 13.30 skulle jag ner igen, samma procedur. Upp igen och tillbaka igen efter en halvtimme..Samma procedur igen och så skulle det vara färdigt. Väntade och väntade på svar...Började ana oråd.

Kl.17.30 kom sköterskan och sa att det syntes fortfarande en läcka och att jag skulle fortsätta att inte dricka till imorgon. Då ska nya prover tas. Jag börjar bli så less.

H var här idag och vi började hoppas på att jag skulle få komma hem imorgon, för det skulle jag om inte denna lucka var där. Suck... Jag ska sluta att hoppas...

Vet inte vad som händer, vad de gör med dena läcka....Den har väl knappast läkt till imorgon.

Mamma var här igår och hade med sig färskpressade apelsiner och en annan dryck hon gjort av äpple och päron...Jag har längtat så efter att få smaka...Men det sker väl aldrig...

Just nu är jag låg och det är jobbigt att försöka vara positiv. Men, men jag får väl vara tacksam att de är noggranna och inte bara släpper hem mig utan att veta..Det hjälper dock inte, det känns som mitt liv aldrig börjar...Mitt nya alltså...eller kanske det är sjukhuslivet som är mitt nya...NEJ, jädrar i min låda det är det inte! Snart är det bra, snart måste det vara bra........

FEBERFRI!!!!!!!

Trodde inte det var sant i morse när sköterskan sa att jag hade 37,2! Det var som att vinna en tipsvinst!

H och barnen kom och det var så gott att se dem igen alla tre! M har bestämt att jag ska komma hem senast onsdag för "ett sånt litet problem kan inte ta så lång tid!!!!" Han är bestämd han.

Sänkan är fortfarande förhöjd. Hoppas febern håller sig borta även i morgon.

Jag blir ganska trött efter att jag ätit så jag brukar lägga mig ner en stund och lura. Sen är det segt att ta sig upp igen...Gud vad sömnigt det är. Efter lunch vilan, när det närmade sig kaffet gick jag ut i dagrummet och satte mig. Där blev jag sittandes i nästan 2 timmar. Det var en väldig ventilation där så jag blev så frusen att jag var tvungen att sätta på mig en extra tröja + filt...Trodde aldrig jag skulle få upp värmen igen.
Fick middagssoppan som var rätt okej vad det nu var...Efterrätt var yoghurt som smakade ännu bättre. Efteråt var jag toktrött.....Fick tvinga mig upp efter kl 19 eftersom jag var tvungen in på datorn och anmäla barna till simskola i höst.

Nu sitter jag här och är liiiiiiite piggare....Sängen är lockande men natten blir så lång om jag lägger mig nu. Ju närmare morgonen det blir destu ondare gör det i kroppen. Åh, vad jag längtar efter min egen säng! Min goooooooa säng.

Imorgon ska stenten bort så det blir väl till att vara fastande då.
Hoppas allt går bra!
Hoppas jag får åka hem mycket snart....

Det är en del som kommer tillbaka efter att ha åkt hem och fått smärtor. Och en del de springer omkring här i korridoren med sina droppställningar som om de inte har den minsta känning av operationen. Svisch kommer de in och svisch åker de hem. Så olika det kan vara....

38,7 grader på morgonen

Igår kom H och barnen. Mina ljuva, ljuva ljuveler. Vi åkte till hembyggdsgården som jag och mamma var på. Hans hade med fika till ett helt dagis..nästan...LilleW var på topp och pratade och sprang runt hela tiden. M var trött och låg på bänken som en annan tonåring. Han var på Valborgsfirande dagen innan. Jag tror att hela situationen är svår för han. Han vill att jag ska komma hem och förstår väl inte riktigt varför det inte går. Flera gånger tog han upp att jag hade ju sagt att det bara skulle ta 5 dagar...och undrade när jag kommer egentligen. Söndag? Men Onsdag iallafall?! Det är svårt att förklara, jag sa att jag vill mycket hellre vara tillsammans med dem, men operationen gick inte riktigt som den skulle och för säkerhets skull är det bättre jag är kvar på sjukhuset.
LilleW har gått över från mammig till pappig. Men det känns skönt.

Det har varit nyttigt för mig att se att de faktiskt klarar sig utan mig, att jag inte alltid måste vara där som spindeln i nätet och hålla reda på allt. Jag behöver inte hålla kontrollen. Det kanske är någon sorts mening med denna långdragna sjukhusvistelse....

Det gjordes en blododling på mig igår. En man från narkosen fick komma och ta den. Jag är verkligen snål på mitt blod. Jag ser hemsk ut på mina händer och armar efter alla stick...

På måndag ska stenten tas, hoppas det går lika bra som när de satte dit den. Jag är ganska slemmig och det slem som kommer upp luktar som något från avgrunden. Läkaren på ronden idag trodde det skulle bli bättre när stenten var borta. Hoppas jag med. Jag hoppas allt blir bra när stenten är borta... Jag vill hem till mitt liv.

Jag har funderat på om det inte fanns någon mer possitiv lassaretts visa än den om den stackars flickan...Då kom jag på:

Syster Jane vad du var
söt och fin
när du kom in till mig
och rulla upp gardin

Och när du tog min hand
då börja pulsen slå
att en man kan känna så....

Minns inte mer tyvärr!!! Herre Gud vilka texter det har skrivits genom åren....

Imorgon kommer mina solkskensputtar igen...

Valborg...suck...

Magnetröngten gick bra den visade inget fuffens. Men febern går fortfarande inte ner. Inte sänkan heller.

Natten till igår kände jag inte alls av någon feber...Och jag tillät mig att hoppas att kanske kanske är jag feberfri och kan åka hem på torsdag eller fredag.... Kl 6 när de kom in och tog tempen så hade jag 38,8...Jag drog täcket över huvudet och ville bara ge upp....Varför gör min kropp så här mot mig? Utan att berätta vart felet ligger...Jag var så ledsen och allt var så hopplöst... Tog mig upp i duschen tillslut...Det är ett företag i sig. Så fort jag tar mina panodil börjar febern sjunka och jag svettas... Att klä på sig är ansträngande som ett stepup pass...

Efter duschen ringde jag hem, där de var mitt i morgonprocedurerna M var på väg till skolan och LilleW höll låda....H undrade om han skulle komma och jag sa "om du orkar" så där lite ynkligt... (det blir ju ändå 20 mil tur och retur) "Ja, men det är väl självklart, jag skulle åka till Kina varje dag om du var där" sa han....

H kom vid 10-tiden och jag grät och grät och grät i hans armar, som är så varma, trygga och kärleksfulla... Samtidigt kom ronden. Dr Hoffman frågade: Är allt bra? (eller något liknande). "NEJ, sa jag, nu vill jag hem!!!!!" och grät ännu mer.... Dr Hoffman pratade om det som de pratar om varje dag att de vill vara på den säkra sidan, därför vill de ha mig kvar och stenten (som jag nu lärt mig att den heter ) ska tas bort den 4:e....De vet inte varför febern inte ger sig och sänkan är hög.
"Ja, jag förstår det där, sa jag, men det hjälper inte"
"Men de er vell snelle mot dig her?!"
"Ja, men mina barn är inte här........" Stortjut...
Sköterskan började prata om att de kunde komma hit, vi kunde gå ut härifrån. Jag behövde inte sitta här, jag fick gå ut och röra på mig, gå till biblioteket eller något. Osv. Osv...Hon förstod att det kändes skit att vara här och allt det där...

Nu har vi bestämt att H och barnen kommer imorgon. Det glädjer mig! Idag har mamma varit här och vi åkte ut till en hembygdsgård. Det var jättehärligt. Solen sken och fåglarna kvittra och vi hade utsikt över den vackra Fryken. Det betydde otroligt mycket för mig att få komma ut. Känna luften, vinden, solen..Jag som är ute i ur och skur när jag jobbar...Jag behöver det...

Inatt har jag inte svettats och frusit om vartannat som jag brukar...Lakarna brukar bli blöta och stinka...Det var svalt hela natten..Men det är ju svårt att hitta ett bra läge. Jag somnar, vaknar, måste vända på mig, somnar, vaknar, måste vända....Ibland flera gånger i timmen. Imorse hade jag ingen förhoppning om att febern skulle vara mindre och det var den inte heller..38,9...
Det har ändå kännts bättre idag. Jag har fattat att jag inte kommer härifrån innan stenten är borta. Den ska tas på måndag. Vad som händer efter det vet jag inte. Jag hoppas att det är den kroppen reagerar på, fast de inte ser något tecken på det.

Den där visan:

I en sal på lassarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår...

Den går genom huvudet hela tiden...Inte för att jag vill jämföra mig med en blek och tärd liten flicka....Det är bara själva situationen..

Så en dag hon frågar läkarn som
vid hennes sida står
får jag komma hem till påsken
får jag komma hem till mor

Läkarn svarar då den lilla
Nej, mitt barn det får du ej
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor....

Fast till Pingsten så slummrade hon i mullen den lilla flickan med det barnsliga tålamodet....
Nu är det dags att du snyter dig mamma! Mamma klarade inte många verser av den sorgsna visan innan tårarna kom när vi barn satt i baksätet och sjöng på bilsemestrarna...Det tror jag faktiskt inte så många mammor gjorde...

Förövrigt så tycker jag det är ganska svårt med maten. Frukost går bra. Då äter jag fil och blåbärsproviva. Att dricka går bra. Men till lunch och kväll är det någon sorts matsoppa och efterättssoppa... Matsoppan är väldigt berikad tror jag och mäktig..Det är så svårt att få i sig...Efterättsoppan är söt...Jag hittar inte de smaker jag söker. Lakrits känns just nu som något som skulle smaka bra....Men tror inte det finns..hehe... Det är svårt att äta långsamt, jag sitter med klockan, en morgon satt jag med mp3 spelaren och lyssnade på Burning med Accept ganska högt. Det hjälpte lite faktiskt....

Ett annat krux är toaletten. Det blir väldigt bråttom till den. Ibland hinner jag inte fram...Inte kul...Men jag tror att det kanske håller på att lugna sig lite. Om det nu beror på provivan eller vad det kan vara....

Over and out....

Här sitter jag och kan inte annat....

Här sitter jag...8 dagar efter op, fortfarande kvar på Torsby sjukhus och kan inget annat. Hade jag anledning att vara orolig??? Tydligen....

Mamma körde mig upp hit måndagen den 20:e. Jag var ganska så orolig. M grät och jag var jätteledsen, H försökte vara stark och LilleW sa: Bajbaj! Säjsäj (säjsäj=älskar dig, det vackraste ord man kan höra från en liten knodd).
När jag kom hit var E-L redan här, hon gick på samma kurs som mig. Vi fick varsin säng i tv-rummet. Vid 19-tiden fick jag veta att jag skulle opereras kl 7.40 på morgonen. Det kändes otroligt skönt att få en tid tidigt på morgonen... Min kirurg Dr.Hoffman kom och pratade med mig vid 20-tiden (de måste jobba hela dagarna på det här stället). Efter det samtalet kände jag mig inte orolig för själva operationen.
Duschade med hibbiscrub (Stavfel????) och gick och lade mig för att läsa vid 21.30. Försökte soffa men det var svårt. Kl 23 bad jag om något att sova på. Vet inte om det hjälpte, sov oroligt. På morgonen blev jag väckt med beskedet att de hittat antikroppar i mitt blod och att prover skulle skickas med taxi till Örebro. Ingen op innan svar....Suck...

Denna förmiddag var lite orolig. Skulle det inte bli någon op? Jag grät endel och tyckte synd om mig själv....Men det är också de enda tårar jag fällt, förutom idag när jag tittade på kort på barnen.

Det sattes dropp på mig så det verkade iallafall lovande och visst blev det op. Vid 12.30 hämtades jag till op. Jag hade förstås hibbduschat innan. Möttes av narkosfolket som tog väl hand om mig, lugnade mig, fast jag var ganska lugn och fick mig att skratta för deras härliga schargong. Det sattes epidural och lindades ben. Sen kom den långa sömnen....
Efter att somnat varmt och ombonat vaknade jag till en iskyla och jag väcktes ur en dröm. Jag fattade ingenting de första sekunderna, hur kunde jag vara där när jag nyss var någon annanstans med mina barn. Jag frös så att tänderna hackade och jag tog mig över till min säng...Jag har hört att och vill mig minnas att man somnar om igen. Jag ville verkligen somna om och vakna till något annat. Jag hade en otäck sak i näsan som gick ner i svalget och mina tramdynor värkte som om jag stått på dem länge vilket jag nog gjort...Det sattes ekg och blodtrycksmanchett, puls mätare, syrgas och allt vad det nu var. Jag frös och fick filtar. När jag såg en klocka var den 19.00. En sköterska pratade med min sambo hörde jag och frågade om jag orkade prata, men det gjorde jag inte....

Senare skickades jag till iva med ny elktroder och tjosan...Sömnen ville inte riktigt infinna sig och det fanns inget bra läge att sova på. Fick ont i ryggen...Men natten gick. Flera gånger ville jag kräkas på grund av sonden i näsan. Munnen var torr som jag vet inte vad....

Morgonen kom och under ronden kom en läkare, dock ej min kirurg, och sa att operationen hade varit mycket komplicerad pga min tunntarm. De var inte säkra på att den lyckats och därför fick jag inte dricka på tre dagar och sonden i näsan måste sitta kvar. Att inte dricka var okej men den där sonden...Kändes som en evighet...TRE dagar med det kräkmedlet i näsan.....

Under dagen fick jag flytta upp till avdelningen och några grejer försvann...Dagen därpå skickades jag ner till iva igen eftersom jag hade hög puls och dålig syresättning plus att jag hade feber....Hela tiden var munnen otäck, torr och hemsk...

På fredagmorgon drogs sonden ur näsan bort! Vilken befrielse! Fast jag ändå börjat vänja mig och inte tyckte den var fullt lika otäck.
Jag drogs iväg till röngen för att rönga lungorna. Senare under dagen skulle jag också göra en kontraströntgen. Och en lungröntgen igen.

Kontraströntgen visade att det fanns en läcka som de befarade på tunntatmen. Dr Hoffman skulle lägga in en metallshent (ni får ursäkta om jag stavar fel) som skulle sitta där i 10 dagar så att jag skulle kunna börja dricka....Denna skulle sättas in gastroskopiskt. Och den open gick snabbt...

Efter en natt på iva fick jag flytta tillbaka till avdelningen. Dränaget borta, epidralen borta, katetern borta..Alldelens fri, nästan....Förrutom en sak vid nyckelbenet...som togs bort idag.
Jag kissar och bajsar precis som jag ska, jag har inget ont, mer än av den obekväma sängen... Men sänkan stiger och jag har 39 graders feber på morgonen.

Personalen har tyckt att jag varit så tålig och att jag får faktiskt gnälla...Men vad hjälper det? De kan ju inte hjälpa att jag är svårstucken som få...De gör ju sitt jobb och jag kan inte deppa ihop, det blir ju inte bättre av det...

Nu i skrivande stund väntar jag på en magnetröntgen...Är det något fuffens blir det om op...Så om någon läser håll era tummar att det inte är det...Vill verkligen inte opas igen...I så fall vill jag gärna gnälla lite....

1 dag kvar

Jag har varit så nervös idag och brutit ihop i min älskades armar....Just nu är det lite lugnare, har pratat med en kurskamrat som opererades förra veckan. Det kändes bra, hon lät ju precis som vanligt...Inte för att jag direkt väntat mig något annat....

Jag vill bara att detta ska vara över....

Jag vill komma över till den färdig opererade sidan och börja mitt nya liv....

Bye bye, tills vi ses igen....

2 dagar kvar....

Vart tar alla dagar vägen....

Imorgon kör mamma mig till Torsby....På tisdag ska jag opereras..Gaaaaah!!!!!
H kommer dit då och ser så jag vaknar...eller hur man nu ska säga...Jag vill att han ska vara där när jag vaknar... Jag är rädd för uppvaknadet, att jag ska må piss...

Jag opererade gallan 1998, med titthål... När jag vaknade hade jag helvetiskt ont, jag spydde och trodde jag skulle dö...Det skar som knivar i magen....Jag hamnade på intensiven och jag minns det som i ett töcken av smärta. Jag kunde inte röra mig och skrek rätt ut när personalen ville vända på mig...Morgonen där på kom en kirurg och sa att de skulle öppna mig igen. Jag rullades iväg till en op-sal och blev åter nedsövd...
Nästa gång jag vaknade var den intensiva smärtan över...

Fick senare veta att titthålsoperationen hade varit svår. Min galla som varit inflammerad hade ärrats fast vid levern och min tunntarm hade blivit punkterad.
Överläkaren som förklarade hur det gått till skyllde på min övervikt, att det gjorde det svårt att göra en titthållsop. Som om det var mitt fel vilket val av operation de väljer???!!! Så är det när man är överviktig, alla problem beror på det...Man får helt enkelt skylla sig själv...

Det livet vill jag komma ifrån, därför vill jag göra en gastric bypass. Men jag är så rädd att jag ska vakna med den intensiva smärtan och att jag ska vara punkterad någonstans. Jag ska opereras öppet, men jag är rädd för att allt bara är ett trassel inom mig som inte går att reda ut....

Jag vill vakna med normal smärta och ett leende på läpparna...
Jag måste nog drogas ner imorgon kväll.....

Tänk på mig på tisdag och skicka helande tankar!

Endast 3 dagar kvar.....

HJÄLP!!!!
Snart är jag där....Snart är jag framme....Är så nervös att jag inte ens orkar tänka på det. Självaste operationen alltså. Tiden efter oroar mig inte...

Jag håller på att ladda ner musik till mp3 spelaren så jag har något att lyssna på där..Skulle vilja ha min nya fina dator med mig också, men man ska ju inte ha värde saker med sig så jag får väl klara mig....

Åter till Robinson..

Jag lever

Jag har inte orkat blogga på ett tag..... Och nu hinner jag egentligen inte heller...Måste gå och lägga mig...

Jag är riktigt trött på modifast..Jag längtar efter mat...

Det är 8 dagar kvar till operation.....Jag börjar bli riktigt nervös...

Ensamhet........

Inget tassande av små fötter. Inget tjat, inget gnäll, inget skratt som känns i hela kroppen, inget bus, ingen blöt puss, inget "maaaaaaammaaaaaa". Mina ljuva goa små troll är inte hemma.....Det är så tyst....Jag som längtat efter ensamheten...Och visst är det skönt...Men jag skulle vilja ta upp dem ur en låda, pussa lite på dem och sen lägga dem tillbaka tills de kommer hem...Imorgon kommer de hem igen...Imorgon blir allt som vanligt igen...

Jag är ändå risig...Feber och ont i halsen...Hade de varit hemma hade jag bara haft dåligt samvete för att jag inte orkar med.

Jag har gått ner 6,3 kg nu. Det känns faktiskt. Det är lättare att röra sig. Mina arbetskläder passar bättre. Att så lite gör sån skillnad....Tänk sig det gånger 10....Hur ska det inte bli då..Det skrämmer mig lite faktiskt...Vad jag ska göra av energin...Om jag inte får utlopp för den...Nåja, den dagen den sorgen höll jag på att skriva....Glädje snarare...

Nu är det dags för en modifast lunch...

Sommartid, åttonde dagen

Det har gått så där nu i helgen. I fredagskväll var jag bara tvungen att ta mig en halv smörgås med tomat. Tog en dusch och sen fick jag världens frossa. Låg i soffan med 2 filtar och H gjorde en varm modifast choklad till mig.

Igår morse hade jag feber men mådde i.a.f bättre. H åkte iväg och fiskade, kommer hem idag. Vi hade en ganska stillsam dag, jag och barnen. På kvällen när LilleW lagt sig tände M och jag en massa värmeljus, vi skulle ju släcka ljuset mellan kl.20.30 och 21.30. Vi hade så mysigt så.

Idag mår jag okej. Jag är inte hungrig men det är ändå jobbigt att inte äta. Märker hur uppbunden jag är på mat....eller sånt man stoppar i munnen...Tankarna går runt i huvudet - tänk om jag inte kan äta vitlök sen, som jag älskar...Tänk om jag aldrig mer kan äta pitepalt..Surströmming?...Det kan väl aldrig gå...Det klarar jag mig väl utan förstås...Hur kommer det vara att aldrig kunna äta sig proppmätt och ligga och jäsa och njuta och skämmas...Tänk om jag inte kan äta kex och ost....eller korv...

Jag försöker att tänka bort själva operationen, eftersom den skrämmer..Försöker tänka före och efter bara... Men jag oroar mig lite ändå...Tänk om något går fel..Tänk om jag dör..Det skrämmer mig. Inte för min egen skull men för barnen. Vem skulle älska dem som jag gör om jag inte fanns? Nej, fy...Jag vill inte tänka på det...Jag kan ju likväl bli påkörd av en bil så stölligt som jag cyklar...Det måste ju ändå vara en säkrare plats i en operationssal med folk som är utbildade till att rädda människors liv, inte till att ta det...Jag måste lita på det. Meningen är ju att jag ska få ett bättre liv....

Här skulle behöva städas...Men jag ska plocka in tvätt, hänga tvätt, skala potatis och sen gå ut med barnen. I eftermiddag är det simskola..

Dag 6

Just nu går det över förväntan bra och jag har gått ner 4 kg. Jag är inte så hungrig, när jag är det är det oftast dags för "mat"...Så det flyter på...Det är bara humöret som svänger... Fast inte idag...Jaja dagen är inte slut...

Jo, det finns ett irritations moment och det är att det snöar som aldrig förr...Vi var ju liksom färdiga med snö...



Så här ser det ut utanför vår balkong....Igår var det barmark och vår. Idag är det vinter...Suck...

Det är tur att det blommar här inne i allafall.


Idag har jag stekt korv och potatis till Lillew. Har gjort lasagne som står i ugnen till barnen i kväll..(hum, det där kändes som en konstig mening....)Det är inte så lätt att laga mat utan att smaka hur den smakar...Lite sugen är jag nu...Dags att klämma i sig en potatis o purjolökssoppa. Mums! Eller......

Fjärde dagen.....

Idag har det gått riktigt bra. Inte hungrig...På jobbet tyckte de att jag såg piggare ut än vanligt...Jag som bara kände mig ofräsch och ville hem och tvätta håret...

Jag tycker det känns lite som när jag slutade röka. Har varit lite i min egen bubbla och känslorna ligger på ytan. H har flytit idag också, han tycker det är jobbigt när han inte har något att göra. Jag försökte säga att nu är det min 4:e dagoch det känns lättare..."Jaja, men det är lättare för dig som är van..." sa han.. "Okej,det är mer synd om dig..."sa jag..Det var inte så han menade och tittade på mig med sin sårade,ilskna blick...Och jag fick dåligt samvete, som alltid när jag trampar på någons tår...

Men sen slog det mig att det där: "Det är mycket lättare för dig...." Hur många gånger har jag inte hört det..Det är mycket lättare för mig som är stark, det är mycket lättare för mig som inte hade så svårt i skolan, det är mycket lättare för mig som har min mamma, det är mycket lättare för mig som, som bor här,det är mycket lättare för mig som har H, det är mycket lättare för mig som är som mig...

Det är mycket lättare för mig som är mig!!!????!!!

Jag har hört det så många gånger och visst är det sant ibland...Men lätt att var jag?? Knappast... Hur lätt kan det vara att vara jag? Det är inte alls lätt....Det är en kamp...Precis som för andra...Jag har ju inte ens lärt mig att ta plats...Att säga vad jag tycker utan att känna efter hur den jag säger det till ska ta emot det. Ibland önskar jag att jag kunde skrika åt folk att de kan dra åt *******. Eller säga "Är du dum i huvudet eller?????" eller nåt sånt som jag inte kan säga för att jag vill inte såra någon...Eller jag KAN inte, jag skulle faktiskt vilja ibland...Men inte ens när jag är arg och någon (alltså en människa av betydelse för mig) sårar mig så kan jag inte säga något som jag egentligen inte menar... Kan man vara komplicerad eller???

Det finns säkert de som tycker att jag sårat dem...Men då har de missuppfattat mig, jag menar aldrig att göra någon illa...Jo, jag tror faktiskt att det finns folk som menar att såra för att det på nåt vis får dem att må bättre...

Är det konstigt att man stoppar i sig en massa smärtstillande kalorier när man t.o.m ska ta ansvar för hur andra mår???.... För det är ju mycket lättare för mig...

27 dagar kvar...

Nu är jag på tredje dagen...

Tjoho vad det går...hmn hmn... Idag kommer irritationen...Blir sur på karln för att han äter av Modifasten...Inte så många påsar kvar och måste räcka till mig i morgon. Har inte råd att köpa mer förrän då... Måste ju ha med mig till jobbet...Jag vill ha de som smakar bäst! Jag MÅSTE dricka...Inte han...Morrrrrrrrrrr!!!!
Fast någonstans inom mig känner jag: men låt han ta, du kan ta mer av naturdieten...Du får mer modifast imorgon...Men va fan!!!! Varför ska jag alltid vara så jävla typiskt tjejaktig..eller mamma aktig eller vad fan det är..."Ta du! Jag tar om det blir något över...." Varför ska han ha????? Om jag får fråga!? Varför ska han alltid buffla fram som en karl som alltid är van att ta för sig...Inte vänta tills alla har tagit och se vad som blir över...Nej, ta för sig först och se till att han får det som han vill ha, ta det som han tycker är godast och strunta i att det kanske är någon annan som vill ha.....Eller tro att det inte är någon annan som vill ha...eller tro att det räcker åt alla även om han roffar åt sig...eller...eller...Nej, jag vet inte hur han tänker för jag tänker inte så...Jag verkar tänka tvärtom.. Och varför gör jag det? Varför roffar inte jag åt mig????? För att jag kan inte, jag har aldrig lärt mig....
Varför roffar han åt sig och tänker på sig själv att han ska känna sig nöjd? För att han har lärt sig...Eller....

Detta är mitt problem! Jag kan inte ställa mig själv främst och ta för mig det som är mitt. Det som jag har rätt till...Herregud ska jag inte få ta plats i min egen resa??? Nej, där ska han vara och ta plats...Som det alltid är i mitt liv...Någon annan som tar min plats, mitt utrymme...Och jag har inte lärt mig, jag kan inte, stoppa armbågen i sidan på folk för att komma förbi...SUCK!!!! Jag måste lära mig!!! Jag måste lära mig att ta plats...Det är väl därför jag är en tjockis..Det är det enda sättet jag kan ta plats på...När jag gått ner i vikt får jag väl färga håret i neonfärger så att jag syns....

28 dagar kvar....

Andra dagen

Det har gått riktigt bra idag och jag har inte varit lika hungrig idag, fast jag jobbat.
Min älskade karlslok har bestämt sig för att hänga på...Jag ska tydligen inte få vara ensam om att morra...

Var på en föreläsning idag om "modet att ingenting göra" med Lars Björklund. Det handlade om: "Människor i utsatta situationer frågar oftast inte efter svar -- de frågar efter närvaro." Det var en mycket tänkvärd och bra föreläsning. Vi var 3 från min grupp som fick gå. Alla borde fått gå den. Jag fick en del bekräftat om mitt förhållningssätt till de gamla som bara vill dö. Jag brukar säga "Känner du så" och bara lyssna. Det brukar räcka, för varför ska man komma med hurtiga kommentarer när man vet att de har det svårt och att det troligen inte blir bättre? Det är inte så mycket att se fram emot när man är över 90 och sjuk och utan ork. Visstdet finns de som är pigga också men de brukar inte säga att de vill dö...

Fick förrestenbrev från Torsby. Ska dit på koll den 7 april. Fick en hel lunta papper som jag skulle besvara...Phu!

29 dagar kvar...

Kurr kurr

Nu har jag provat både modifast kaffe och naturdiet päron. De går ann men jag måste nog skaffa mig något med en saltare smak också...
Jag är hungrig...Jag erkänner....Men jag tror bestämt jag överlever...
Det känns skönt att jag inte är ensam om att gå på flyt....

Idag börjar jag

Frukost: modifast hallon, den var riktigt god.Godaste jag provat hitintills...
Men mätt är jag inte men jag vänjer mig väl....Dricker kaffe och vatten..
Nästa mål blir naturdiet päron...

30 dagar kvar....

Tjolahopp i galopp!!!!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!
Idag ringde Annelore från Torsby och frågade om jag ville bli opererad i april!!
Ja, sa jag så klart!
21 april..... Då är det dags. Ooooooooooooooooooooooh!!! Lite nervös!
På söndag börjar mitt liv som "flytare"...

Nu är det pågång...Nu är det på riktigt...

Åh, denna väntan..

Hahaha man skulle kunna tro att jag går och väntar på förlossning....Det gör jag kanske också...Min egen, till mitt nya liv...

Att jag blev "uppropad" först betydde inte att jag stod först i operationskön. 3 st från min grupp har fått op-tid nu, som jag vet... Det måste ju betyda att jag också får en snart...De som fått tid ska opereras inom en månad...Jag önskar att jag fick veta min tid nu även om det är mer än en månad kvar....Suck!!! Vad det är jobbigt att vänta...Jag vill veta, jag vill planera, jag vill lägga upp en strategi...sån är jag...

Vad är en bal på slottet....

Vänta vänta vänta ännu mera vänta...

I torsdags var vi i Torsby för information med dietisten.... Annelore som är sjuksköterska där stack in huvudet och sa att hon höll på att sätta oss på väntelista..... Guuuuud nu kommer det bli en väntan varje dag till det dimper ner ett brev med en tid...Ujujujuj...
Dietisten ropade upp oss för att kolla vilka som var där och då läste hon upp mig först och sen min chaufför dit och det var inte alls i någon bokstavsordning...Det satte ju griller i huvudet på oss förstås. Vad betyder det???? Är vi först på operationslistan också...eller sist...eller betydde det inget??
Jajaja i vilket fall som helst så kan det inte vara mer än en månad tills jag får brevet med tiden...Spännande, pirrigt, oroligt, nervöst....
Det där med flytande perioden är något jag för tillfället förtränger...Men jag har iallafall bestämt mig för att jag ska kosta på mig att köpa det jag tycker godast om det så är dyrast...Det är jag värd om jag ska stå ut i 4 veckor. Ska prova mig fram.

Vänta vänta vänta

Efter över 2 timmar i kö fick jag äntligen tag i 2 biljetter till U2....Phu! trodde aldrig jag skulle komma fram...Men nu är både biljetter och hotell bokat...Mysigt!

Så var det med den sömnen...

LilleW har flyttat in till sig...Fast det vet han inte om verkar det som...Han somnar fint där inne hos sig och sover några timmar sen börjar han vandra in till oss..Fast det går bättre nu..Han kom upp efter kl.23 igår och sen kom han vid 5 tiden i morse...Framsteg...

Natten till lördag hade tydligen H hållt på med han vid 2 tiden. Vid 4 kom LilleW och satte sig brevid min säng. Jag gick in med han och la mig brevid och somna. Gick tillbaka till min säng vid 5. 45 min senare kom lilleW. Då la jag han i min säng. Vi somnade vaknade vid 6.30..Jag förväntade mig att H skulle gå upp(visste inte att han var uppe vid 2), eftersom jag inte haft en sovmorgon på hela veckan men det hade han...Han gick inte upp...Mogen som jag är tog jag med mig LilleW upp och smällde igen sovrumsdörren...Jag var så trött...H skulle iväg och fiska senare på förmiddagen så jag ville verkligen få sova ett tag så jag skulle orka göra något med barnen sen...
H kom upp vid nio och sa surt att jag gärna kunde smälla lite hårdare i dörren nästa gång...Och jag svarade lika surt att det skulle jag minsann tänka på...Och han gruffa över att han var uppe vid 2 (troligen hade han inte ens gått och lagt sig än) och jag gruffade över att jag var uppe vid 4 och att jag dessutom var uppe alla andra mornar..."Jag visste att det skulle komma...." säger han då..."Men ursäkta då! Ursäkta att jag behöver sova! Ursäkta att jag behöver egentid! Ursäkta ursäkta..." säger jag och är som vanligt på väg att börja grina...Går och duschar och är så arg och vill bara fly och försvinna...Men vart?! Vart tar arga trötta mammor vägen? Det är ju inte precis så att man har lust att gå till någon när man helst vill vara för sig själv och morra...

När jag duschat säger H att jag kan ta bilen om jag vill åka någonstans. Då skulle han inte åka och fiska...Jag vill att han ska åka för jag vill faktiskt var ensam med barnen. Jag vill inte att han är hemma jämnt! Hur säger man det snällt???
Och jag vill inte att han ska slänga till mig lite egentid när det passar honom...Fast jag tror inte att det var så han menade men jag vill ändå bestämma själv när jag ska ha min egentid (JAAAAAA, jag veeeeeet att det händer typ nästan aldrig, den kanske måste kastas till mig.....)...åtminstone vill jag ha tid att planera vad jag ska göra....Bestämma tid med andra osv osv...

Vi pratade och blev vänner igen...Fast hela dagen gick i sömnens tecken...

Natten till söndag kom LilleW upp vid halv 2. Jag gick in med han och la mig hos han och vi somna båda. Jag vaknade och gick tillbaka...eller jag gick in i köket och öppnade diskmaskinen. Då kom han upp igen. Vi gick tillbaka, somnade, jag vaknade gick upp...Han kom 5 min senare och så höll vi på....Jag var så trött, tänkte att jag tar snart in på hotell om jag inte får sova snart...Efter 1,5 timme kom H och undrade om han skulle ta över och jag var halvt hysterisk (jag blir det av för lite sömn)"Jag orkar inte med det här!!!" Gå och lägg dig sa H och det gjorde jag... H kom och la sig så småningom. Vid 6 kom lilleW in till oss och jag la han i vår säng. Han somna och vaknade inte förrän vid 8. Då gick H upp med han och jag sov till ELVA!!!! Herregud, det var tid och evighet sen sist...

Natten till måndag somna jag och vaknade hela natten. Vaknade vid halv 2 tiden och låg bara och lyssnade efter LilleW. Kunde inte slappna av och somna ordentligt...Men han kom inte! Han kom vid halv 5 men det hörde inte jag...

Det blir nog ordning snart...

På torsdag ska jag och min grupp till dietisten i Torsby. Ska bli intressant. Kursen är slut nu, det är inte roligt. Den var bra. Jag är så glad att jag har fått gå den! Nu väntar jag med spänning på min operationstid och de andras förstås! Vi ska maila varandra när vi fått tid. Spännande!