Flera gånger får jag frågan om jag ångrar operationen. Jag svarar ärligt att ja, ibland gör jag det men jag måste vänta ett år innan jag kan säga något egentligen. Men ändå känns det som att det inte fanns någon annan utväg. Jag klarar inte av att gå ner i vikt på egen hand och stanna där sen. Så egentligen ångrar jag inte. Men det är svårt.
På jobbet är det jättesvårt att äta. Jag vet inte om jag håller på att få en förträgning igen eller om det helt enkelt är psykiskt. När matsalen är full med folk blir jag stressad. Stressad av allt ljud och stressad av att alla har ätit färdigt innan jag ätit en bråkdel, stressad av att ha en halvtimmes rast och stressad av att prata om vad man ska göra efter rasten. Jag som anses vara det stora lugnet, måste vara super stressad inombords.
Det är samma sak hemma. Jag blir stressad här med om det är bråkigt eller om jag känner irritationer i luften. Då blir det plötsligt svår att svälja. Hur ska jag veta om det är fysiskt eller psykiskt? Ibland går det bra, oftast på kvällen när lugnet lagt sig....Jag skulle nog behöva sitta i en ljudisolerad skrubb och äta...För mig själv...Det är svårt att förklara för andra...Ibland är det svårt i början när jag äter och jag måste gå och spy upp maten..Sen går det bra att äta..Jag förstår inte varför, det känns sjukt...Och jag vill äta. Jag vill ha näring...
Idag gick jag med LilleW till dagis, sen tog jag mig en prommenad. DUKTIGA JAG! På torsdag är jag ledig, då tänkte jag åka till Skutberget och gå med stavar och basta där sen. Man måste ju börja någonstans.
Jag har sökt ett jobb. På ett nytt demensboende. Skulle vara roligt att göra något nytt...Ja, nytt och nytt...men vara med från början på ett nytt ställe. Får väl se hur det går, jag tror det blir många, många sökande. Men de gör ju en miss om de inte anställer mig...Eller hur?!....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar