Valborg...suck...

Magnetröngten gick bra den visade inget fuffens. Men febern går fortfarande inte ner. Inte sänkan heller.

Natten till igår kände jag inte alls av någon feber...Och jag tillät mig att hoppas att kanske kanske är jag feberfri och kan åka hem på torsdag eller fredag.... Kl 6 när de kom in och tog tempen så hade jag 38,8...Jag drog täcket över huvudet och ville bara ge upp....Varför gör min kropp så här mot mig? Utan att berätta vart felet ligger...Jag var så ledsen och allt var så hopplöst... Tog mig upp i duschen tillslut...Det är ett företag i sig. Så fort jag tar mina panodil börjar febern sjunka och jag svettas... Att klä på sig är ansträngande som ett stepup pass...

Efter duschen ringde jag hem, där de var mitt i morgonprocedurerna M var på väg till skolan och LilleW höll låda....H undrade om han skulle komma och jag sa "om du orkar" så där lite ynkligt... (det blir ju ändå 20 mil tur och retur) "Ja, men det är väl självklart, jag skulle åka till Kina varje dag om du var där" sa han....

H kom vid 10-tiden och jag grät och grät och grät i hans armar, som är så varma, trygga och kärleksfulla... Samtidigt kom ronden. Dr Hoffman frågade: Är allt bra? (eller något liknande). "NEJ, sa jag, nu vill jag hem!!!!!" och grät ännu mer.... Dr Hoffman pratade om det som de pratar om varje dag att de vill vara på den säkra sidan, därför vill de ha mig kvar och stenten (som jag nu lärt mig att den heter ) ska tas bort den 4:e....De vet inte varför febern inte ger sig och sänkan är hög.
"Ja, jag förstår det där, sa jag, men det hjälper inte"
"Men de er vell snelle mot dig her?!"
"Ja, men mina barn är inte här........" Stortjut...
Sköterskan började prata om att de kunde komma hit, vi kunde gå ut härifrån. Jag behövde inte sitta här, jag fick gå ut och röra på mig, gå till biblioteket eller något. Osv. Osv...Hon förstod att det kändes skit att vara här och allt det där...

Nu har vi bestämt att H och barnen kommer imorgon. Det glädjer mig! Idag har mamma varit här och vi åkte ut till en hembygdsgård. Det var jättehärligt. Solen sken och fåglarna kvittra och vi hade utsikt över den vackra Fryken. Det betydde otroligt mycket för mig att få komma ut. Känna luften, vinden, solen..Jag som är ute i ur och skur när jag jobbar...Jag behöver det...

Inatt har jag inte svettats och frusit om vartannat som jag brukar...Lakarna brukar bli blöta och stinka...Det var svalt hela natten..Men det är ju svårt att hitta ett bra läge. Jag somnar, vaknar, måste vända på mig, somnar, vaknar, måste vända....Ibland flera gånger i timmen. Imorse hade jag ingen förhoppning om att febern skulle vara mindre och det var den inte heller..38,9...
Det har ändå kännts bättre idag. Jag har fattat att jag inte kommer härifrån innan stenten är borta. Den ska tas på måndag. Vad som händer efter det vet jag inte. Jag hoppas att det är den kroppen reagerar på, fast de inte ser något tecken på det.

Den där visan:

I en sal på lassarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår...

Den går genom huvudet hela tiden...Inte för att jag vill jämföra mig med en blek och tärd liten flicka....Det är bara själva situationen..

Så en dag hon frågar läkarn som
vid hennes sida står
får jag komma hem till påsken
får jag komma hem till mor

Läkarn svarar då den lilla
Nej, mitt barn det får du ej
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor....

Fast till Pingsten så slummrade hon i mullen den lilla flickan med det barnsliga tålamodet....
Nu är det dags att du snyter dig mamma! Mamma klarade inte många verser av den sorgsna visan innan tårarna kom när vi barn satt i baksätet och sjöng på bilsemestrarna...Det tror jag faktiskt inte så många mammor gjorde...

Förövrigt så tycker jag det är ganska svårt med maten. Frukost går bra. Då äter jag fil och blåbärsproviva. Att dricka går bra. Men till lunch och kväll är det någon sorts matsoppa och efterättssoppa... Matsoppan är väldigt berikad tror jag och mäktig..Det är så svårt att få i sig...Efterättsoppan är söt...Jag hittar inte de smaker jag söker. Lakrits känns just nu som något som skulle smaka bra....Men tror inte det finns..hehe... Det är svårt att äta långsamt, jag sitter med klockan, en morgon satt jag med mp3 spelaren och lyssnade på Burning med Accept ganska högt. Det hjälpte lite faktiskt....

Ett annat krux är toaletten. Det blir väldigt bråttom till den. Ibland hinner jag inte fram...Inte kul...Men jag tror att det kanske håller på att lugna sig lite. Om det nu beror på provivan eller vad det kan vara....

Over and out....

Här sitter jag och kan inte annat....

Här sitter jag...8 dagar efter op, fortfarande kvar på Torsby sjukhus och kan inget annat. Hade jag anledning att vara orolig??? Tydligen....

Mamma körde mig upp hit måndagen den 20:e. Jag var ganska så orolig. M grät och jag var jätteledsen, H försökte vara stark och LilleW sa: Bajbaj! Säjsäj (säjsäj=älskar dig, det vackraste ord man kan höra från en liten knodd).
När jag kom hit var E-L redan här, hon gick på samma kurs som mig. Vi fick varsin säng i tv-rummet. Vid 19-tiden fick jag veta att jag skulle opereras kl 7.40 på morgonen. Det kändes otroligt skönt att få en tid tidigt på morgonen... Min kirurg Dr.Hoffman kom och pratade med mig vid 20-tiden (de måste jobba hela dagarna på det här stället). Efter det samtalet kände jag mig inte orolig för själva operationen.
Duschade med hibbiscrub (Stavfel????) och gick och lade mig för att läsa vid 21.30. Försökte soffa men det var svårt. Kl 23 bad jag om något att sova på. Vet inte om det hjälpte, sov oroligt. På morgonen blev jag väckt med beskedet att de hittat antikroppar i mitt blod och att prover skulle skickas med taxi till Örebro. Ingen op innan svar....Suck...

Denna förmiddag var lite orolig. Skulle det inte bli någon op? Jag grät endel och tyckte synd om mig själv....Men det är också de enda tårar jag fällt, förutom idag när jag tittade på kort på barnen.

Det sattes dropp på mig så det verkade iallafall lovande och visst blev det op. Vid 12.30 hämtades jag till op. Jag hade förstås hibbduschat innan. Möttes av narkosfolket som tog väl hand om mig, lugnade mig, fast jag var ganska lugn och fick mig att skratta för deras härliga schargong. Det sattes epidural och lindades ben. Sen kom den långa sömnen....
Efter att somnat varmt och ombonat vaknade jag till en iskyla och jag väcktes ur en dröm. Jag fattade ingenting de första sekunderna, hur kunde jag vara där när jag nyss var någon annanstans med mina barn. Jag frös så att tänderna hackade och jag tog mig över till min säng...Jag har hört att och vill mig minnas att man somnar om igen. Jag ville verkligen somna om och vakna till något annat. Jag hade en otäck sak i näsan som gick ner i svalget och mina tramdynor värkte som om jag stått på dem länge vilket jag nog gjort...Det sattes ekg och blodtrycksmanchett, puls mätare, syrgas och allt vad det nu var. Jag frös och fick filtar. När jag såg en klocka var den 19.00. En sköterska pratade med min sambo hörde jag och frågade om jag orkade prata, men det gjorde jag inte....

Senare skickades jag till iva med ny elktroder och tjosan...Sömnen ville inte riktigt infinna sig och det fanns inget bra läge att sova på. Fick ont i ryggen...Men natten gick. Flera gånger ville jag kräkas på grund av sonden i näsan. Munnen var torr som jag vet inte vad....

Morgonen kom och under ronden kom en läkare, dock ej min kirurg, och sa att operationen hade varit mycket komplicerad pga min tunntarm. De var inte säkra på att den lyckats och därför fick jag inte dricka på tre dagar och sonden i näsan måste sitta kvar. Att inte dricka var okej men den där sonden...Kändes som en evighet...TRE dagar med det kräkmedlet i näsan.....

Under dagen fick jag flytta upp till avdelningen och några grejer försvann...Dagen därpå skickades jag ner till iva igen eftersom jag hade hög puls och dålig syresättning plus att jag hade feber....Hela tiden var munnen otäck, torr och hemsk...

På fredagmorgon drogs sonden ur näsan bort! Vilken befrielse! Fast jag ändå börjat vänja mig och inte tyckte den var fullt lika otäck.
Jag drogs iväg till röngen för att rönga lungorna. Senare under dagen skulle jag också göra en kontraströntgen. Och en lungröntgen igen.

Kontraströntgen visade att det fanns en läcka som de befarade på tunntatmen. Dr Hoffman skulle lägga in en metallshent (ni får ursäkta om jag stavar fel) som skulle sitta där i 10 dagar så att jag skulle kunna börja dricka....Denna skulle sättas in gastroskopiskt. Och den open gick snabbt...

Efter en natt på iva fick jag flytta tillbaka till avdelningen. Dränaget borta, epidralen borta, katetern borta..Alldelens fri, nästan....Förrutom en sak vid nyckelbenet...som togs bort idag.
Jag kissar och bajsar precis som jag ska, jag har inget ont, mer än av den obekväma sängen... Men sänkan stiger och jag har 39 graders feber på morgonen.

Personalen har tyckt att jag varit så tålig och att jag får faktiskt gnälla...Men vad hjälper det? De kan ju inte hjälpa att jag är svårstucken som få...De gör ju sitt jobb och jag kan inte deppa ihop, det blir ju inte bättre av det...

Nu i skrivande stund väntar jag på en magnetröntgen...Är det något fuffens blir det om op...Så om någon läser håll era tummar att det inte är det...Vill verkligen inte opas igen...I så fall vill jag gärna gnälla lite....

1 dag kvar

Jag har varit så nervös idag och brutit ihop i min älskades armar....Just nu är det lite lugnare, har pratat med en kurskamrat som opererades förra veckan. Det kändes bra, hon lät ju precis som vanligt...Inte för att jag direkt väntat mig något annat....

Jag vill bara att detta ska vara över....

Jag vill komma över till den färdig opererade sidan och börja mitt nya liv....

Bye bye, tills vi ses igen....

2 dagar kvar....

Vart tar alla dagar vägen....

Imorgon kör mamma mig till Torsby....På tisdag ska jag opereras..Gaaaaah!!!!!
H kommer dit då och ser så jag vaknar...eller hur man nu ska säga...Jag vill att han ska vara där när jag vaknar... Jag är rädd för uppvaknadet, att jag ska må piss...

Jag opererade gallan 1998, med titthål... När jag vaknade hade jag helvetiskt ont, jag spydde och trodde jag skulle dö...Det skar som knivar i magen....Jag hamnade på intensiven och jag minns det som i ett töcken av smärta. Jag kunde inte röra mig och skrek rätt ut när personalen ville vända på mig...Morgonen där på kom en kirurg och sa att de skulle öppna mig igen. Jag rullades iväg till en op-sal och blev åter nedsövd...
Nästa gång jag vaknade var den intensiva smärtan över...

Fick senare veta att titthålsoperationen hade varit svår. Min galla som varit inflammerad hade ärrats fast vid levern och min tunntarm hade blivit punkterad.
Överläkaren som förklarade hur det gått till skyllde på min övervikt, att det gjorde det svårt att göra en titthållsop. Som om det var mitt fel vilket val av operation de väljer???!!! Så är det när man är överviktig, alla problem beror på det...Man får helt enkelt skylla sig själv...

Det livet vill jag komma ifrån, därför vill jag göra en gastric bypass. Men jag är så rädd att jag ska vakna med den intensiva smärtan och att jag ska vara punkterad någonstans. Jag ska opereras öppet, men jag är rädd för att allt bara är ett trassel inom mig som inte går att reda ut....

Jag vill vakna med normal smärta och ett leende på läpparna...
Jag måste nog drogas ner imorgon kväll.....

Tänk på mig på tisdag och skicka helande tankar!

Endast 3 dagar kvar.....

HJÄLP!!!!
Snart är jag där....Snart är jag framme....Är så nervös att jag inte ens orkar tänka på det. Självaste operationen alltså. Tiden efter oroar mig inte...

Jag håller på att ladda ner musik till mp3 spelaren så jag har något att lyssna på där..Skulle vilja ha min nya fina dator med mig också, men man ska ju inte ha värde saker med sig så jag får väl klara mig....

Åter till Robinson..

Jag lever

Jag har inte orkat blogga på ett tag..... Och nu hinner jag egentligen inte heller...Måste gå och lägga mig...

Jag är riktigt trött på modifast..Jag längtar efter mat...

Det är 8 dagar kvar till operation.....Jag börjar bli riktigt nervös...

Ensamhet........

Inget tassande av små fötter. Inget tjat, inget gnäll, inget skratt som känns i hela kroppen, inget bus, ingen blöt puss, inget "maaaaaaammaaaaaa". Mina ljuva goa små troll är inte hemma.....Det är så tyst....Jag som längtat efter ensamheten...Och visst är det skönt...Men jag skulle vilja ta upp dem ur en låda, pussa lite på dem och sen lägga dem tillbaka tills de kommer hem...Imorgon kommer de hem igen...Imorgon blir allt som vanligt igen...

Jag är ändå risig...Feber och ont i halsen...Hade de varit hemma hade jag bara haft dåligt samvete för att jag inte orkar med.

Jag har gått ner 6,3 kg nu. Det känns faktiskt. Det är lättare att röra sig. Mina arbetskläder passar bättre. Att så lite gör sån skillnad....Tänk sig det gånger 10....Hur ska det inte bli då..Det skrämmer mig lite faktiskt...Vad jag ska göra av energin...Om jag inte får utlopp för den...Nåja, den dagen den sorgen höll jag på att skriva....Glädje snarare...

Nu är det dags för en modifast lunch...