Valborg...suck...

Magnetröngten gick bra den visade inget fuffens. Men febern går fortfarande inte ner. Inte sänkan heller.

Natten till igår kände jag inte alls av någon feber...Och jag tillät mig att hoppas att kanske kanske är jag feberfri och kan åka hem på torsdag eller fredag.... Kl 6 när de kom in och tog tempen så hade jag 38,8...Jag drog täcket över huvudet och ville bara ge upp....Varför gör min kropp så här mot mig? Utan att berätta vart felet ligger...Jag var så ledsen och allt var så hopplöst... Tog mig upp i duschen tillslut...Det är ett företag i sig. Så fort jag tar mina panodil börjar febern sjunka och jag svettas... Att klä på sig är ansträngande som ett stepup pass...

Efter duschen ringde jag hem, där de var mitt i morgonprocedurerna M var på väg till skolan och LilleW höll låda....H undrade om han skulle komma och jag sa "om du orkar" så där lite ynkligt... (det blir ju ändå 20 mil tur och retur) "Ja, men det är väl självklart, jag skulle åka till Kina varje dag om du var där" sa han....

H kom vid 10-tiden och jag grät och grät och grät i hans armar, som är så varma, trygga och kärleksfulla... Samtidigt kom ronden. Dr Hoffman frågade: Är allt bra? (eller något liknande). "NEJ, sa jag, nu vill jag hem!!!!!" och grät ännu mer.... Dr Hoffman pratade om det som de pratar om varje dag att de vill vara på den säkra sidan, därför vill de ha mig kvar och stenten (som jag nu lärt mig att den heter ) ska tas bort den 4:e....De vet inte varför febern inte ger sig och sänkan är hög.
"Ja, jag förstår det där, sa jag, men det hjälper inte"
"Men de er vell snelle mot dig her?!"
"Ja, men mina barn är inte här........" Stortjut...
Sköterskan började prata om att de kunde komma hit, vi kunde gå ut härifrån. Jag behövde inte sitta här, jag fick gå ut och röra på mig, gå till biblioteket eller något. Osv. Osv...Hon förstod att det kändes skit att vara här och allt det där...

Nu har vi bestämt att H och barnen kommer imorgon. Det glädjer mig! Idag har mamma varit här och vi åkte ut till en hembygdsgård. Det var jättehärligt. Solen sken och fåglarna kvittra och vi hade utsikt över den vackra Fryken. Det betydde otroligt mycket för mig att få komma ut. Känna luften, vinden, solen..Jag som är ute i ur och skur när jag jobbar...Jag behöver det...

Inatt har jag inte svettats och frusit om vartannat som jag brukar...Lakarna brukar bli blöta och stinka...Det var svalt hela natten..Men det är ju svårt att hitta ett bra läge. Jag somnar, vaknar, måste vända på mig, somnar, vaknar, måste vända....Ibland flera gånger i timmen. Imorse hade jag ingen förhoppning om att febern skulle vara mindre och det var den inte heller..38,9...
Det har ändå kännts bättre idag. Jag har fattat att jag inte kommer härifrån innan stenten är borta. Den ska tas på måndag. Vad som händer efter det vet jag inte. Jag hoppas att det är den kroppen reagerar på, fast de inte ser något tecken på det.

Den där visan:

I en sal på lassarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår...

Den går genom huvudet hela tiden...Inte för att jag vill jämföra mig med en blek och tärd liten flicka....Det är bara själva situationen..

Så en dag hon frågar läkarn som
vid hennes sida står
får jag komma hem till påsken
får jag komma hem till mor

Läkarn svarar då den lilla
Nej, mitt barn det får du ej
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor....

Fast till Pingsten så slummrade hon i mullen den lilla flickan med det barnsliga tålamodet....
Nu är det dags att du snyter dig mamma! Mamma klarade inte många verser av den sorgsna visan innan tårarna kom när vi barn satt i baksätet och sjöng på bilsemestrarna...Det tror jag faktiskt inte så många mammor gjorde...

Förövrigt så tycker jag det är ganska svårt med maten. Frukost går bra. Då äter jag fil och blåbärsproviva. Att dricka går bra. Men till lunch och kväll är det någon sorts matsoppa och efterättssoppa... Matsoppan är väldigt berikad tror jag och mäktig..Det är så svårt att få i sig...Efterättsoppan är söt...Jag hittar inte de smaker jag söker. Lakrits känns just nu som något som skulle smaka bra....Men tror inte det finns..hehe... Det är svårt att äta långsamt, jag sitter med klockan, en morgon satt jag med mp3 spelaren och lyssnade på Burning med Accept ganska högt. Det hjälpte lite faktiskt....

Ett annat krux är toaletten. Det blir väldigt bråttom till den. Ibland hinner jag inte fram...Inte kul...Men jag tror att det kanske håller på att lugna sig lite. Om det nu beror på provivan eller vad det kan vara....

Over and out....