Här sitter jag och kan inte annat....

Här sitter jag...8 dagar efter op, fortfarande kvar på Torsby sjukhus och kan inget annat. Hade jag anledning att vara orolig??? Tydligen....

Mamma körde mig upp hit måndagen den 20:e. Jag var ganska så orolig. M grät och jag var jätteledsen, H försökte vara stark och LilleW sa: Bajbaj! Säjsäj (säjsäj=älskar dig, det vackraste ord man kan höra från en liten knodd).
När jag kom hit var E-L redan här, hon gick på samma kurs som mig. Vi fick varsin säng i tv-rummet. Vid 19-tiden fick jag veta att jag skulle opereras kl 7.40 på morgonen. Det kändes otroligt skönt att få en tid tidigt på morgonen... Min kirurg Dr.Hoffman kom och pratade med mig vid 20-tiden (de måste jobba hela dagarna på det här stället). Efter det samtalet kände jag mig inte orolig för själva operationen.
Duschade med hibbiscrub (Stavfel????) och gick och lade mig för att läsa vid 21.30. Försökte soffa men det var svårt. Kl 23 bad jag om något att sova på. Vet inte om det hjälpte, sov oroligt. På morgonen blev jag väckt med beskedet att de hittat antikroppar i mitt blod och att prover skulle skickas med taxi till Örebro. Ingen op innan svar....Suck...

Denna förmiddag var lite orolig. Skulle det inte bli någon op? Jag grät endel och tyckte synd om mig själv....Men det är också de enda tårar jag fällt, förutom idag när jag tittade på kort på barnen.

Det sattes dropp på mig så det verkade iallafall lovande och visst blev det op. Vid 12.30 hämtades jag till op. Jag hade förstås hibbduschat innan. Möttes av narkosfolket som tog väl hand om mig, lugnade mig, fast jag var ganska lugn och fick mig att skratta för deras härliga schargong. Det sattes epidural och lindades ben. Sen kom den långa sömnen....
Efter att somnat varmt och ombonat vaknade jag till en iskyla och jag väcktes ur en dröm. Jag fattade ingenting de första sekunderna, hur kunde jag vara där när jag nyss var någon annanstans med mina barn. Jag frös så att tänderna hackade och jag tog mig över till min säng...Jag har hört att och vill mig minnas att man somnar om igen. Jag ville verkligen somna om och vakna till något annat. Jag hade en otäck sak i näsan som gick ner i svalget och mina tramdynor värkte som om jag stått på dem länge vilket jag nog gjort...Det sattes ekg och blodtrycksmanchett, puls mätare, syrgas och allt vad det nu var. Jag frös och fick filtar. När jag såg en klocka var den 19.00. En sköterska pratade med min sambo hörde jag och frågade om jag orkade prata, men det gjorde jag inte....

Senare skickades jag till iva med ny elktroder och tjosan...Sömnen ville inte riktigt infinna sig och det fanns inget bra läge att sova på. Fick ont i ryggen...Men natten gick. Flera gånger ville jag kräkas på grund av sonden i näsan. Munnen var torr som jag vet inte vad....

Morgonen kom och under ronden kom en läkare, dock ej min kirurg, och sa att operationen hade varit mycket komplicerad pga min tunntarm. De var inte säkra på att den lyckats och därför fick jag inte dricka på tre dagar och sonden i näsan måste sitta kvar. Att inte dricka var okej men den där sonden...Kändes som en evighet...TRE dagar med det kräkmedlet i näsan.....

Under dagen fick jag flytta upp till avdelningen och några grejer försvann...Dagen därpå skickades jag ner till iva igen eftersom jag hade hög puls och dålig syresättning plus att jag hade feber....Hela tiden var munnen otäck, torr och hemsk...

På fredagmorgon drogs sonden ur näsan bort! Vilken befrielse! Fast jag ändå börjat vänja mig och inte tyckte den var fullt lika otäck.
Jag drogs iväg till röngen för att rönga lungorna. Senare under dagen skulle jag också göra en kontraströntgen. Och en lungröntgen igen.

Kontraströntgen visade att det fanns en läcka som de befarade på tunntatmen. Dr Hoffman skulle lägga in en metallshent (ni får ursäkta om jag stavar fel) som skulle sitta där i 10 dagar så att jag skulle kunna börja dricka....Denna skulle sättas in gastroskopiskt. Och den open gick snabbt...

Efter en natt på iva fick jag flytta tillbaka till avdelningen. Dränaget borta, epidralen borta, katetern borta..Alldelens fri, nästan....Förrutom en sak vid nyckelbenet...som togs bort idag.
Jag kissar och bajsar precis som jag ska, jag har inget ont, mer än av den obekväma sängen... Men sänkan stiger och jag har 39 graders feber på morgonen.

Personalen har tyckt att jag varit så tålig och att jag får faktiskt gnälla...Men vad hjälper det? De kan ju inte hjälpa att jag är svårstucken som få...De gör ju sitt jobb och jag kan inte deppa ihop, det blir ju inte bättre av det...

Nu i skrivande stund väntar jag på en magnetröntgen...Är det något fuffens blir det om op...Så om någon läser håll era tummar att det inte är det...Vill verkligen inte opas igen...I så fall vill jag gärna gnälla lite....