Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig......Men kanske det är bra....
Innan operationen hade jag tänkt mig att jag skulle få 5 dagars konvalescens i Torsby. Läsa en bok och prommenera i korridoren och få vila upp mig från stressen här hemma. Vet inte om jag tänkte bort själva operationen...
När jag kom hem skulle jag ta hand om mig själv hela dagarna medan resten av familjen var på jobb, skola och dagis..... Jag längtade väldigt mycket efter tid för mig själv... Jag skulle göra veckomatsedlar, gå ut och gå varje dag, kanske till och med börja träna styrka så smått....
Så blev H arbetslös och önskan om ensamhet gick i stöpet.... Men jag tänkte förbi det och att jag ändå skulle försöka mig på att ta hand om mig själv....
Sen blev det som det blev.... 3 veckor nästan på sjukhus botade mig från ensamhetsbehovet. Jag är nästan tacksam för att H är arbetslös. Annars hade han inte kunnat komma och hälsa på mig på sjukhuset. Och nu, när jag är hemma...Jag hade aldrig klarat mig själv. Få iväg M till skola och LilleW till dagis. Jag är ju inte människa på morgonen.
Jag kan inte lyfta LilleW, nångång men inte flera gånger om dagen. Jag kan inte gå ut med han själv eftersom jag inte vet vad han tar sig för. Sätter han sig på tvären kan jag ju inte bara bära hem han.
Jag som var ett kontrollfreak har inte pejl på något...Jodå, det har jag...Men H har det också och jag behöver inte påminna. Han fixar matsäck när det är utedag. Gympapåsen är i ordning. Fotbollstider under kontroll. Tvättmaskinen går varje dag, kläderna plockas in i garderoben (fast DET skötte han förr med).... Och jag hinner inte med....Han är ute och leker med barnen....Jag tycker han är helt enastående.....Önskar bara att jag orkade avlasta honom....Jag klarar åtminstone av att laga mat....Även om det inte är det mest kulinariska...Det kommer väl...
Förhoppningsvis ska H åka ut och fiska i helgen och LilleW får åka till mormor.
Jag har pratat med Dr.Hoffman om mina jobbiga förmiddagar. Om allt slem som ska ut...Men det finns inget att göra, bara härda ut och hoppas det blir bättre när stenten är borttagen. Det hoppas jag verkligen annars vet jag inte hur jag någonsin ska klara av ett normalt liv. Har i.a.f sen några dagar kännt mig lite klarare i huvudet och lite mer som mig själv. Det är bara kroppen som inte är med. När jag ska gå upp för trappan känns det som musklerna runt knäna är helt borta. Mycket skum känsla....Att kroppen kan förfalla så på 3 veckor.
Igår kom ett blombud. Det var blommor från jobbet. Det var gulligt av dem! Jag inte är bortglömd.....Själv känner jag att jobbet känns som ett avlägset kapitel...Igår när jag satt ute lite efter min prommenad så kom tjejen som städar trapporna....Då började jag fundera på om jag kanske skulle bli trappstäderska istället...
Nej, nu ska jag hänga en tvätt innan H kommer hem från affären....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar